jagochmohammed

Nu känner jag att ögonlocken håller på ramla ner, det var kanske inte min smartaste idé att ställa mig och baka bröd kl 23 på kvällen. Men gott kommer det bli. Det är mitt favoritbröd, som mamma brukade göra till bjudningar när jag under min uppväxt. Om det bjöds på mat som jag inte gillade så gjorde det inget för jag kunde trycka i mig 20 sådana små frallor. Pricken över i:et var om det fanns min då favoritost Port Salut. Så nu ser jag fram emot frukost imorgon men jag ska nog mumsa på några ikväll också.För övrigt har jag idag STORSTÄDAT i badrummet och städat resten av huset.

Glömde berätta att jag med hjälp av min mamma och systerdotter bakade lussekatter i söndags. Det blev typ 100 stycken, till slut trodde jag att den himla degen skulle dränka mig. Jag trodde att bullarna skulle räcka i flera månader, men för den som vill veta kan jag berätta att det finns cirka 10 stycken kvar. Jag visste nämligen inte att Ayman var en sån lussekatts- fantast. Får nog göra fyrdubbel sats nästa gång och helt enkelt hålla på rulla de där himla lussekatterna i cirka 32 timmar.

Igår var jag på utvecklingssamtal för Aida och idag för Issam. Det gick väldigt bra på båda som tur var. Issams pedagoger är väldigt imponerade av att Issams språk utvecklas så snabbt. Idag berättade en av fröknarna två söta saker som han hade gjort. Först vid matbordet när flera barn hade pratat i mun på varandra, hade Issam satt sin hand på frökens axel och tittat henne i ögonen och sagt "lyssna på mig nu fröken". Sen ute på gården hade han lekt med en liten pojke som är mycket yngre än honom. SÅ fröken menade at than nog hade känt sig lite stor, för plötsligt hade han satt sin hand på pojkens axel och frågade "e de kul tycker du?". Haha mammas sötnos. Imorgon ska Ayman och Mohammed på njurundersökning på Huddinge sjukhus som tydligen tar fem timmar. Jag ska med Aida till BVC men det tar nog bara en liten stund och efter det ska hon till förskolan. I helgen har jag lovat dem att vi ska baka pepparkakor. På fredag ska jag och Mohammed till sjukgymnasten på habiliteringen och jag hoppas att vi då får några nya mer avancerade övningar som jag kan göra med honom så att han blir ännu starkare Inshallah. Igår var jag förresten på föräldragruppen och det var lika trevligt som vanligt. Nu har det blivit åtta barn med föräldrar som brukar komma så igår var det riktigt fullt på samlingsmattan. Det är verkligen skönt att gå dit, man vet att alla förstår en och ibland behöver men inte ens avsluta sina meningar innan alla nickar instämmande. En grej som jag tog upp är att jag är så himla trött på att alla alltid ska säga att alla med ds alltid är så himla glada och härliga. Ungefär som att man kan dra alla över en kam och att alla med ds är några sorts mysgubbar i mjukisoveraller som bara går omkring som clowner och skrattar hela tiden. Jag vet att folk säkert säger det för att va snälla dock så jag tar det inte så hårt. I söndags såg jag en dokumentär om Rwanda. Då tänkte jag att ingen i detta land har någonting att gnälla på. Det var otroligt hemskt. Jag har tänkt på det i flera dagar nu. För man fick se bilder som jag inte sett tidigare, och kvinnan som var med i programmet och som nu bor i Sverige, hade gömt sig i en hög med lik för att inte bli mördad. Alltså inga ord finner jag.

Imorgon ska pappa och mamma komma hit och äta mashi. Pappa var lite missnöjd sist de var här att han inte hade blivit bjuden på det på ett tag haha. Så vi tänkte att det är bäst att göra nåt åt det. Jag var och köpte små zucchini och aubergine på torget i Skärholmen idag. Vi ska göra dolmar också. Så nu ikväll har Ayman suttit och gröpt ur alla grönsakerna. Nu väntar vi på att köttet ska tina så att vi kan göra själva röran. får se om vi hinner rulla dolmarna idag eller om det blir imorgon på förmiddagen. Förresten kom också två paket idag som jag beställt på Amazon. Det var en jättefin grepp- leksam till Hammoudi samt en annan kul grej. Jag beställde 12- pack blöjpåsar också men de har inte kommit än. Blöjpåsarna är väldigt dyra här i Sverige, en hel del billigare om man köper dem från England men ändå väldigt dyra för att vara lite plast. Men de underlättar livet mycket påtagligt tycker jag, så det känns som att det är värt det. Speciellt när man har två barn att byta blöja på. Jag hoppas dock att Issam snart ska bli blöjfri. Idag har jag också tittat på Damernas Detektivbyrå. Jag har köpt alla delar på dvd för 99 kr. Det var ett kap tyckte jag.

ja idag var det föräldra- fika på förskolan. Det hade jag helt glömt bort. På förmiddagen eller rättare sagt tidig eftermiddag var jag med mamma först på City Gross och sedan på IKEA. Först åt vi lunch där, jag åt kyckling med potatis och gräddsås och mamma åt Wallenbergare emd potatismos. Vad Wallenbergare är vet jag fortfarande inte, mamma sa att det kunde vara kyckling, kött eller kalv haha. Sen skulle vi gå till byten och återköp men då åkte jag fast i kassan, eftersom jag osmart hade tagit med mig min påse med gardiner som jag skulle lämna tillbaks. Smart liksom att ha med sig en IKEA- kasse som ser helt ny ut och i den liggandes fyra gardinpar och sedan försöka gå raskt genom kassan. Jag fick visa kvitto och fick sedan en liten föreläsning om att inte gå igenom varuhuset med grejer, fast han var väldigt trevlig. Det var ju ganska klantigt måste jag medge. Sen åkte jag till förskolan och där var det som sagt förldrafikä. Barnen hade ritat självporträtt som de hade plastat in och satt upp på väggen. Men det stod inga namn på så man skulle gissa vilket ens barn hade gjort. Jag fick klura en ganska lång stund med en Aida som stod och hoppade bredvid av förtjusning. Till slut såg jag att det var en tjej på en av teckningarna som hade bara ett örhänge, och det är det bara Aida som har. Och det var rätt! Så fiffig var jag. Aida tyckte det var festligt att få leka med mig och Issam på sin avdelning. Vi lekte i lek- köket och så pusslade vi och lekte lite med dockor. Vid 16.30 begav vi oss hemåt där jag däckade i Issams säng med de lekte med Ayman i vardagsrummet. Jag var verkligen jätte-trött så jag sov i en och en halv timme, det var riktigt skönt. Just det nu har jag glömt det viktigaste. När vi kom hem så låg Ayman och Mohammed och gosade i soffan. Jag tyckte att Mohammed såg lite ovanlig ut och efter en mycket kort stund kom jag till min stora förskräckelse fram till att sonden var borta. Då berättade Ayman att han hade dragit ut den och hädanefter ska Mohammed vara utan sond hade han bestämt. Lycka till sa jag. Men det har faktiskt gått bra, han har skött matningarna och fått i Hammody allting. Medicinen gick också bra. Så jag hoppas att det fortsätter så, skulle va skönt att slippa den där himla sonden. På kvällen fick jag en liten attack på barnen och blev riktigt arg på dem eftersom de vägrade att lägga sig, till slut somnade de vid 22.30. Imorgon är jag målmedvetet inställd på att de ska väckas kl 06.00. Jag brukar försöka uppmärksamma fredagar lite extra eftersom det är muslimernas helgdag, så de brukar få ha lite extra fina kläder på sig och så får de dricka varm choklad på morgonen, i muggar som de målat själva. På kvällen får de fredags-godis. Och Issam går ju alltid till skogen på fredagar och då ska han ha en liten matsäck med sig. Har ni några ord som ni tycker är extra gulliga och söta? Ett av mina är matsäck, speciellt om man uttalar det så att t:et hörs. För övrigt: Hammody börjar bli lite stadigare. Sakta men säkert. Han är så himla gullig Mashallah. Idag tittade Ayman på honom länge och så sa han att tänk vad konstigt att folk dödar de här barnen. Jag tyckte det lät lite väl bryskt med när jag tänker efter så stämmer det ju. Inte alla, men de flesta. Jag vill skriva en bok om mitt liv med Hammody och hur det var när allting började. Jag hoppas att det kan få någon som ska komma i min situation att finna lite hopp. Idag när jag kollade på "Drömmen om ett barn" på tv3 så kände jag mig verkligen tacksam för att jag fått barn. Jag kan inte tänka mig hur det kan kännas att inte få några barn. Jag kommer ihåg att jag fick ett missfall månaden innan jag blev gravid med Aida, jag ringde till min mamma och grät att jag aldrig skulle få några barn. Det känns ju avlägset nu, men just då var jag faktiskt övertygad om att det skulle bli så. Ibland kan jag minnas den där känslan. Sen gick jag på ett tidigt ultrljud med Aida och då såg hon ingenting, hon som undersökte. Så hon sa att jag skulle få ett till missfall. Då var jag helt förstörd alltså. Jag gick hem och la mig och kollade på teve och kände mig allmänt helt förstörd och nu var jag definitivt övertygad om att det inte skulle bli några barn. Efter en vecka framför olika serier på teven tog jag mig samman och började äta vitamin-piller och försökte leva nyttigt för att jag kanske skulle bli gravid nån gång iaf. Veckan därpå gick jag tillbaks på ett uppföljnings-ultraljud för att se vad som hade hänt och då såg hon plötsligt ett liteet foster med hjärta och allt. Jag blev överlycklig såklart med efteråt tänkte jag också att det var väldigt onödigt av henne att säga att jag skulle få missfall, när det egentligen var så att det hade varit för tidigt att se första gången. jag nu fick ni en historia va, oavsett ni ville eller inte=)

har jag och Aida varit på idag. Det gick bra och det verkar inte som att Aida behöver några glasögon än så.länge. Hörseltestet gick sådär eftersom det var det första testet och då var Aida fortfarande lite blyg, så vi ska få komma tillbaks nästa vecka och göra det. Aida har blivit 108 cm lång Mashallah och väger nästan 19 kg. Självklart charmade hon bvc-damen. Efteråt åkte vi och köpte en glass till henne, hon valde som vanligt en Piggelin. Jag köpte också italiensk dressing, gurka, romansallad och julmust. Idag på förmiddagen bakade jag bröd som blev riktigt goda. Nu har vi precis ätit middag och om en sisådär 35 minuter ska jag vara på föräldraråd på förskolan. Jag är inte med där egentligen, men eftersom det idag ska diskuteras bland annat modersmålsstöd så.kände jag att jag behöver vara där för att bevaka mina intressen. Jag vill också ha svar på varför mina barn efter drygt 1,5 år sedan första gången jag frågade, fortfarande inte fått nåt modersmålsstöd. Det är ju inte deras modersmål men deras fadersmål om man nu kan säga det. Och det borde ju vara lika viktigt det.

Jag utlöser en hittelön, en god middag på tu man hand med mig, till den som kan berätta för mig hur man gör för att få olika stycken i texten!! Jag tror jag blir galen nu, när jag skriver så trycker jag på enter mellan varje stycke och det ser ut som jag vill, men när jag lägger upp det så blir det ett enda stycke. AARRRGGGHHH!!

Det har varit dåligt med bloggandet på sistone, det underbara i att vara hemma har väl stigit mig åt huvudet=) Men en liten uppdatering om vad som hände förra veckan: Måndag: Vi skulle få besök av Aymans kompis. Jag tänkte hälsa på honom och sen gå in och sätta mig i sovrummet och kolla på teve. Ayman åkte för att hämta kompisen från stationen. När de kommer hem och jag ska hälsa på honom så travar det plöstligt in fyra män och en kvinna. Och här snackar vi en riktig Gazwat- kvinna!! En sådan som bakar sitt bröd själv, skurar hela toaletten med klor varje dag, smäller till sina vuxna söner på handen om de gör fel. En respekterad kvinna i hemmet. Snacka om att jag fick panik!! det var ju Ayman som höll på laga matten, vad skulle hon tycka om detta? Jag gick nervöst fram och tillbaks till grytan och rörde om lite, hoppades att det skulle se ut som att jag hade full koll på matlagningen. Sen visade det sig iaf att hon var ritkigt trevlig. Och mycket riktigt, hon berättade att hon varje dag skurar toaletten med klor. Hon gav mig några tips på hur man får ett välstädat hem. Jag kände mig riktigt inspirerad samma kväll så jag ställde mig och skurade med lite klor här och där. Men det luktade pyton efter ett tag så jag la ner det. Tisdag: Sorterade lite prylar på dagen. Har läst i Vi Föräldrar att den enklaste vägen till ett lättstädat hem (min dröm) är att minimera antalet prylar. Onsdag: På onsdagen när jag hämtat barnen på förskolan så låg det ett efterlängtat paket till Aida i brevlådan. Det var från hennes moster och innehöll varsin förtjusande pyjamas till både Aida och Issam och på varje pyjamas hängde det en liten mini- tshirt, som självklart gick till Aidas docka Amina och Issams miniatyr- Alfons. Mohmamed fick en body och plyschdräkt som passade honom perfekt. Pricken över iet var en liten plastask med fem stycken ringar som Aida blev mycket förtjust i. Just det glömde berätta, på sin födelsedag fick Aida en pyjamasklänning av den andra mostern och till den fanns också en liten dock- pyjamas, så nu har Amina två söta pyjamasar. Aida fick också bland annat ett par skidor som hon verkligen längar efter att få testa när det kommer lite snö. Torsdag: Tillbaks till sjukhuset för ultraljud, crp och vikt. Vi blev utskrivna! Fredag: Jag och Aida och Issam åkte till Citygross efter förskolan. Det blev en hel del handlande, bland annat en jul- ost och Toffifee! När vi kom hem åt vi tacos och sen hade vi fredags- mys. Lördag: Mamma och pappa kom och vi hade riktigt trevligt. Sen på kvällen kom Laila och Osama, Laila hade gjort en fantastiskt fin tårta, den var hjärtformad och så stod det "krya på dig". Den såg riktigt avancerad ut. Ska lägga in en bild senare. När de hade gått så såg jag att jag hade fått ett sms från min systerdotter som frågade om de fick komma hem till oss dagen efter. Det ville jag ju såklart gärna. Jag föreslog att vi skulle gå till parken också. Söndag: Jag vaknade med huvudvärk och riktigt ont i halsen. Kände mig inte fit for fight att gå till parken, men min syster kom med den eminenta idén att de skulle ta barnen till parken iaf. Det var verkligen snällt tycker jag. Så de kom och hämtade barnen och sen gick de till parken. De verkade ha haft jättekul där. På eftermiddagen gick Ayman och Issam och köpte pizza som vi mumsade i oss. Måndag (igår): Fortfarande ont i halsen så jag höll mig hemma på dagen. Gjorde inget speciellt på dagen men på kvällen var det dags för första tillfället på tecken-kursen på Habiliteringen. Vi fick lära oss ganska många tecken och jag har tänkt öva på dem tills nästa måndag. Tisdag: Vaknade och kände mig frisk, skönt. Efter förskolan tog Aida och Issam och jag bilen till Ikea. Vi hade jättekul där, vi lekte i lekrummen och åt pizza. Jag köpte ett diskställ, gardiner som var väldigt fula, två ramar, en kastrull och pyttelite annat. Imorgon ska jag och Aida på fyraårs- kontroll på BVC. Ska bli spännande. Ayman och Mohammed ska på kontroll hos kardiologen. Tack och hej leverpastej

Just nu ligger en liten tjej med mörkbrunt hår och rosa prickig pyjamas bredvid mig och sover. För cirka fyra år och 20 minuter sen så träffade jag henne för första gången. Hon blev mitt livs stora kärlek från första gång jag såg henne. Jag hade drömt om henne flera gånger och hon var precis så vacker som jag sett i mina drömmar Mashallah. Hon gillar nagellack och håruppsättningar men också svärd- lekar och att skrika och röja. Hon e bästa kompis med sin lillebror och idag när de avslutade sitt långa samtal på telefon, eftersom han e hemma o hon e hos mig, så sa hon till sist "jag äääälskar dig Osso". Snart ska jag väcka henne med tårta och presenter och jag vet precis hur lycklig hon kommer bli.Jag kan nästan inte ens beskriva mina känslor för min lilla dotter, men jag brukar säga till henne att hur mycket hon än tror att jag älskar henne, så älskar jag henne mer. Jag hoppas att hon en dag ska få egna barn och känna likadant Inshallah. Precis som säkert min mamma kände likadant för mig.

Haha i förra inlägget lät det som att det var Ayman och den libyska kvinnan som snackade i två timmar, men det var alltså hennes man och Ayman som blev kompisar.

Idag har vi som sagt varit på Ronald- huset allihopa. Vi åt ris- maten från igår o så tittade vi på Pippi med barnen och lekte i lekrummet. På kvällen gick jag och Aida på pyssel-stund på nedervåningen i Ronald- huset, Aida trivdes som fisken i vattnet och målade en glasburk som hon dekorerade med glitter och paljetter. Sen målade hon en liten grön kruka också. Issam ville inte pyssla utan åkte omkring på en leksaksbil istället. Sen kom en kvinna dom jag hälsat på tidigare o satte sig och pratade med mig. Det var riktigt trevligt. Hon kom från Libyen och vi snackade på som bara den, jag fattade knappt vad hon sa men nickade o sa mm, sen frågade hon nåt ibland o då åkte jag fast såklart, fattade ju inte alls vad hon frågade. Haha nej så illa var det inte men till slut insåg hon väl att min arabiska inte räckte till några större politiska utsvävande diskussioner, men då tog hon en del på engelska o då gick det jättebra. Sen hämtade jag Ayman för att han skulle hälsa på honom o de verkar ha funnit varandra för de satt o snackade i typ två timmar. Jag o frugan satt i teve- rummet o fikade o barnen lekte, de har en son som är tre gammal och som tyvärr har leukemi. Han var jättesöt Mashallah, hoppas han blir frisk Inshallah. Det var faktiskt supertrevligt o sen bytte vi nummer. Sen gick vi upp till oss o Ayman skulle ställa sig o laga nån fisk- rätt kl. 23 på kvällen haha. Jag gick tillbaks till sjukhuset. Fast sen ringde Ayman för o fråga om vi hade kommit fram o då berättade han att han bara hade marinerat fisken o sen lagt in den i kylen, han hade nog inte orkat laga hela fisken så sent. Jaja nu ska jag och Hammody sova, eller han sover redan, men jag ska göra det med. Tidigare var det en jätterolig sköterska som var här o skulle kolla saturationen på Hammody o då passade vi på att kolla saturationen på oss själva också. Vi hade 98 båda två. Imorgon hoppas jag att vi ska vakna och jag ska gå till matsalen och äta en riktigt mastig frukost, brukar ta tre mackor, filmjölk med flingor, gurka och juice. Hammody brukar oftast sova i vagnen så det blir sådant lugnt och ro.

Imorgon blir det hemgång. Det ska ju bli skönt såklart. Fast jag och Hammody får mellanlanda några dagar på Astrid Lindgren, hoppas att vi e hemma efter helgen åtminstone. Idag blev vi väckta av Hammodys favorit- sköterska. Hammody låg då o gnällde o började sen gallskrika. Så skulle de kolla saturationen som hamnade på 67, så Hammodys favorit sprang för att hämta syrgas. Men sen sa jag att jag skulle prova att lugna honom först för då brukar saturationen bli bättre. Så jag tog upp honom från vagnen o försökte lugna honom o då steg.det genast till 81. Haha stackars sköterskan kom springande med syrgasen men då skrattade den andra som var kvar i rummet o sa att nu e det redan fixat. Idag har vi permission så jag o Hammody är här på Ronald- huset. Vi ska tillbaks kl 16 för inhalation och antibiotika men sen så får vi komma tillbaks hit för att återkomma på kvällen för att sova på sjukhuset. Imorgon kommer vi nog åka på förmiddagen, vi ska bara få lite intyg och sånt först, samt mediciner för resan. Skoltid efter operation så är det en hel cocktail av mediciner men det brukar som tur var minska tills vi kommer hem. Vi hade ju tänkt o hälsa på en liten syster yster som jag har, på hemvägen, men så blir det ju tyvärr inte nu. Till barnens stora förtret eftersom jag dumt nog berättat att vi kanske skulle göra det.

Och såklart du också Hammody, håller mitt hjärta så hårt att jag aldrig kommer loss. Så trodde jag inte att det skulle bli, den där kalla januaridagen när läkaren på Huddinge ringde och berättade att du skulle bli en speciell liten prins. Men så blev det, från första gången jag tittade in i dina ögon.

Älskade snorungar, ni håller mitt hjärta så starkt i era nävar att jag aldrig kommer loss.

att Hammody har träffat en tjej här på avdelningen som han är väldigt förtjust i, om inte lite kär till och med. Det är en undersköterska i 30- årsåldern, hon är lång och har blont hår i page ungefär. Så fort hon visar sitt ansikte ovanför vagnen så drar han på smilbanden, o då snackar vi inte litet leende utan att han skrattar med gurgel, o sist blev han så till sig att han började fäkta med händerna i luften. Jag har tagit upp med honom att det är lite väl stor åldersskillnad men han vill inte lyssna på det örat. Jag kan i för sig förstå honom, skulle jag va man skulle jag nog också vilja ha en sån fru. Hon är otroligt trevlig och snäll och får både mig och Hammody att känna oss speciella, inte bara som patienter i mängden. Och jag har sett att hon också har ett gott öga till Hammody, så fort de ses måste hon gulla med honom. Henne skulle jag vilja ha som väninna. Men som sagt, Hammody får ge upp. Tids nog ska jag Inshallah hitta en trevlig fru åt honom och så ska de bo tillsammans med mig o Ayman om de vill. Alltså om.Hammody nån gång gifter sig så kommer jag skriva på inbjudningskorten att alla gäster ska bära flytväst, för jag kommer gråta av lycka så mycket att hela festlokalen blir översvämmad. Men då ska det som sagt vara med nån som e lite mer i hans egen ålder.

Om någon för två år sedan hade sagt att jag skulle haft detta som överskrift på min blogg så hade jag inte fattat nånting. Men livet är fullt av överraskningar. Igår hade Hammodys crp (infektionsprov) stigit ytterligare så idag blev det till att göra odlingar i urin, avföring och blod. Sedan gjorde man dock ett nytt crp också och idag hade det iaf sjunkit lite, så det pekar ju åt rätt håll. Och hör och häpna, MASHALLAH, idag tog vi bort syrgasen och saturation låg vid ett tillfälle på 86!! Säg Mashallah du som läser!! Men nu till det bästa av allt, idag satt jag i korridoren o pratade med en annan mamma om hjärtfel och sånt. Plötsligt skymtar jag kirurgen Jens i korridoren. Och han är på väg mot oss!!! Utan att tänka mig för så sken jag upp och skrek hej. Han kom fram och sa att han väl tyckte han såg nån som han kände igen. Vilken ära att bli igenkänd av honom tänkte jag. Iaf, han berättade att han är mycket nöjd med resultatet av operationen och sa att det har gått så bra som det kunde göra, många saker kunde varit sämre eller tagit längre tid. Då blev jag såklart överlycklig. Mitt i vårt samtal så knöt Hammody näven och skjöt upp handen i luften, precis som att han ville säga "upp till kamp". Då skrattade kirurgen Jens och gjorde likadant. Han är inte bara kirurg och räddar liv, han är rolig också!! Iaf jag frågade om man kan vänta sig att nästa operation också går bra eftersom det gått så bra vid denna, men det kunde man tyvärr inte veta. Nästa operation är en egen enskild operation som ställer lite högre krav på anpassning av kroppen. Inshallah kheir. Just det, idag var det en pojke i 12- årsåldern kanske på avdelningen o han hade ds. Jag kunde inte sluta le åt honom och hans pappa. Först trodde de väl att jag var galen eller nåt, men sen tror jag att pappan såg på Hammody att han också har ds, för han kollade ett litet tag på honom och såg lite fundersam ut, typ som att han ville fråga men inte vågade. Men sen när de skulle gå hem så log han och sa hej då, och då blev jag såklart lycklig. Jag känner väldigt stor samhörighet med andra ds- föräldrar, även om det är en 45- årig kontorsnisse som jag aldrig annars skulle känna nån connection till. Och då menar jag inte att jag inte kan känna samhörighet med nån som e 45, men jag skulle kanske inte gå omkring och le åt de på sjukhuset. Annars har barnen varit här idag såklart. Vi lekte och pusslade och sen gick Ayman till Ronald- huset för att laga mat. Han gjorde en av mina favoriträtter, panerade räkor blandat med grönsaker och ris. Räkorna köpte vi förra veckan på Abdos i Malmö, ett riktigt Halal- högkvarter jag sällan skådat i Sverige. Fattar inte varför sånt inte finns i Stockholm. Dagen avslutades med att Issam ramlade och slog huvudet i ett element i matsalen, det resulterade i ett kraftigt blåmärke. Jag tog honom till receptionen på avdelningen o där började de såklart fnissa lite, typiskt mig att vara inlagd med ett barn och behöva söka akuthjälp för ett annat. Men det behövdes inte tyckte de. Och Issam sprang vrålandes från receptionen så de skrattade de och sa att han verkar va sig själv. Jag kommer ihåg att när jag och Ayman träffades så satt vi en gång på en bänk vid Mariatorget och han berättade att han ville ha två barn, en tjej och en kille och de skulle heta Esma och Omar. Men när vi väl hade gift sig så ville han plötsligt ha åtta barn, men det hade han inte vågat sagt för att inte jag skulle bli avskräckt haha. Han sa att han tyckte det verkade mysigt att komma hem och ett barn skulle sitta vid matbordet, en skulle ha slagit huvudet i elementet och va på akuten, en annan skulle sitta i häkte och så skulle det va några andra som höll på med läxor eller annat. Han tyckte det verkade så värmande med mycket barn hemma och att det skulle va lite kaos. Han har ändrat sig kan jag ju säga haha. Det var ju inte helt seriöst det där med en på akuten o en i häktet men åtta barn var nog helt seriöst först, men sen insåg han hur mycket jobb det är med barn. Nog om det. Nu ska jag o Hammody snacka lite o äta lite snacks, sen kolla på criminal minds o sen sova.

Det blev en trevlig Eid idag trots att jag o Hammody var på sjukhuset. På förmiddagen åkte Ayman med barnen till nåt lekland i Malmö. De tog massa bilder som jag fick se och det verkade verkligen ha varit kul där. Vad underbart att se. att de hade haft så roligt. Sen kom de hit och hade med sig smörgåstårta, äppelkaka och morotskaka. Supersmarrigt. Sen gick vi till vårt rum här på sjukhuset och skulle kolla på Pippi på de sju haven, men videon funkade inte så vi gick till lekrummet istället och kollade på filmen. Fast det blev inte så mycket tittande, barnen lekte mest. När de hade gått vid 20- tiden var det dags för saturations- mätning och den blev tyvärr inte så bra som jag hoppats. Det kan verkligen gå upp och ner det där, men nu hade jag hoppats att det skulle stabilisera sig lite högre upp.Nu ligger iaf jag och Mohammed i sängen och kollar på Beck och äter morotskaka som blev kvar. Eller Mohammed sover och jag tittar. Känner mig lite sugen på resten av smörgåstårtan dom blev kvar men ska nog spara den tills imorrn. Jo just det, idag har Hammody fått ta bort sina pacemaker-trådar också. Så nu är det bara sonden och syrgas kvar. Det va tal om att syrgasen skulle tas bort imorrn, men vet inte om det blir så nu när saturationen inte var så bra som jag hade hoppats. Imorgon är det också dags för röntgen. Men det får Ayman gå på för imorgon ska han komma hit med barnen kl 10 och så ska han va här med Hammody hela dagen så jag kan va med barnen. Vi ska gå till Lunds centrum, det ska tydligen finnas en leksaksaffär där solvärme helt fantastisk. Sen ska vi nog äta någon liten glass också. Ser fram emot det.

Ja så har det faktiskt blivit de här dagarna. Det är Hammodys saturation som avgör hur mitt hur kommer vara, är den hög så är också humöret högt och vice versa. På dagens första kontroll låg den på 86 hör och häpna, så då fick jag lust att ta ett segervarv runt avdelningen men eftersom klockan bara var 8 och det inte var en kotte ute i korridorerna så fick jag avstå från det. För övrigt får man alltid sina favorit-sköterskor när man ligger inne tycker jag. I mitt dagliga liv så kan jag ibland ha lite svårt för människor som alltid ska vara korrekta och göra allting exakt på tid och som kanske ger en uppmaningar om man glömt nåt. Men här på sjukhuset är de mina absoluta älsklingar eftersom det känns som att de verkligen tar Mohammeds vård på allvar. Fast det gör i för sig alla, men de två stycken som har blivit mina extra absoluta favoriter är de som varit här två nätter i rad nu. Sjuksköterskanär en liten dam i medelåldern som är otroligt ompysslande, hon hämtar små skumgummiklubbor och mineralvatten som jag ska låta Hammody suga på för att fukta munnen, och han älskar verkligen dem. Sen hämtade hon ett Lypsyl till honom också under första natten vi var här, för han var så torr på läpparna. Innan hon gick av sitt pass så uppmanade hon mig att använda Lypsyl under dagen. Sen när hon kom tillbaks till kvällspasset frågade hon om jag hade gjort det, men ja mitt klanthuvud hade såklart glömt det. Som tur var var hans läppar inte torra så jag drog till med en rövare att jag smörjt in honom var tredje timme. Då blev hon mycket nöjd med mig och jag var stolt som en tupp. Men de där klubborna har jag iaf inte slarvat med. Den andra favoriten är undersköterskan som brukar jobba med min favorit- sköterska, ibland väcker hon inte ens mig till nattmålen utan matar Hammody själv. Vilken kvinna! Så jag hoppas att det blir de som kommer inatt igen. Dessutom har sjuksköterskan alltid massa roliga berättelser att förtälja, t.ex. om när hon var med vid ett kejsarsnitt eller när hon själv blev opererad och fick problem med gaser i magen. Nej nog om henne. Nu ska vi vila lite innan ronden kommer o sen hoppas jag att resten av barnen och man kommer hit o har tårta med sig eftersom det är Eid idag. Världens bästa Eid såklart, eftersom det går så bra med Mohammed.

Jag har inte haft min mobil på snart två dygn på grund av borttappad laddare men nu är den återfunnen. Så nu ska jag försöka uppdatera vad som hänt. Igår på förmiddagen blev vi flyttade från intensiven ner till avdelning 67, vilket självklart kändes fantastiskt. Men det var ändå ingen härlig dag igår för gullet var inte alls sig själv, det var faktiskt otäckt. Man fick knappt så mycket kontakt med honom och saturationen gick upp och ner. På kvällen kände jag mig riktigt deppig för jag kände verkligen att jag har ett sjukt barn. Det har jag ju alltid vetat om men Hammody har ändå varit som ett ganska friskt barn, efter förra operationen återhämtade han sig mycket fort och var i princip sig själv redan på BIVA. Men denna operation är ju mycket större så det är verkligen inte konstigt att det tar längre tid att återhämta sig. Iaf, idag har det varit mycket bättre. Redan tidigt på morgonen så log Hammody mot mig inte bara en gång utan många gånger om. Det var fantastiskt och helt underbart. Sen har han varit sig själv (nästan) under hela dagen. Men helt fit for fight är han ju såklart inte. Jag hoppas att han ska må ännu bättre imorgon Inshallah. Kirurgen var också och hälsade på oss på BIVA. Alltså jag har sån respekt för den mannen att varje gång han visar sig så får jag lust att stå givakt och skjuta salut. Han är en lång, smal mycket sympatisk man som verkligen tog sig tid att svara på våra många frågor. Idag har Aida och Issam varit med Ayman i ett köpcentrum och Aida fick ett par skor som hon är omåttligt stolt för. Hon visade de för sköterskan och berättade att hon fått de av sin pappa. Så himla gulligt. Mashallah. Nej nu ska jag ge Mohammed en inhalation och sen ska vi gosa och äta choklad. Trots Hammodys hjärtfel känner jag mig verkligen välsignad med tre fantastiska, unika och speciella barn Mashallah. Självklart skulle jag gärna slippa Hammodys hjärtfel men det kan jag ju inte. Men jag kan hoppas och be att han ska kunna leva så friskt som möjligt trots sitt annorlunda hjärta. Vår vackra, fantastiska, underbara och speciella lilla prins, jag är så lycklig att du kom till just oss<3 Du som jag trodde skulle bli en börda blev istället precis som dina syskon, min största glädje och stolthet här i livet:-*

Idag vaknade jag 7.30 och hade alltså sovit 11 timmar, vilket inte hör till det vanliga. När jag sen ringde till barnintensiven blev jag inte bara pigg utan också glad för sköterskan där berättade att Hammodys saturation stigit till 80. Så det går åt rätt håll. Dock kan man enligt läkaren inte vara helt lugn än, för det tar några dagar för att kunna se att kroppen har accepterat den nya blodomloppet, vilket ju är en stor förändring för kroppen. Men idag har han iaf kommit ur respiratorn samt fått ta bort en pvk som sitter vid halsen. Så lite mindre slangar alltså. Kanske kan han få komma ner till avdelningen imorgon men det är inte alls säkert. Nyss ringde Ayman från intensiven för att berätta att. Berätta att Hammody gråter så jag sa att han kan ju fråga personalen om han kan få ligga i hand famn, så kanske han blir lite lugnare. Nu ska jag lägga Issam så.han sover nån timme, sen ska jag hjälpa Aida att lägga i nya Pez i hennes Pez- apparat o sen ska vi gå till intensiven så jag får träffa Hammody. Jag var ju där på förmiddagen men efter en stund får man lite abstinens. Tack o hej blodtrycksgrej

Det här känns som en av de längsta dagarna i mitt liv. Kirurgen ringde runt 15 och 16.30 ungefär fick vi komma in till Mohammed på Biva. Nu är jag helt slut o ska sova. Gosigt att vara inbäddad mellan Aida och Osso. Och världens sötaste lilla kille.väntar på oss imorgon på Biva. Mest väntar han på mig såklart. Det vet jag för jag är Hammodys favorit,det har jag märkt. Nu ska jag göra duua (att be till Gud om något) för att att allt ska gå bra under natten och framöver.

Glömde ju att skriva att de har sagt att de skulle ringa mellan 12 och 13.

Nu är klockan 13.41 och jag börjar bli smått hysteriskt. Vi har sovit allihopa någon timme och jag hoppades att jag skulle bli väckt av telefonsignalen men det blev jag alltså inte. Kirurgen sa ju att det kan ta längre tid än beräknat o det var inget konstigt. Men man blir ju ändå orolig när det blir så. Nu föreslog Ayman att vi ska gå till sjukhuset ändå och sitta där och vänta. Det tycker jag är en bra idé. Ayman verkar också orolig o då blir jag ännu mer nervös. För han brukar inte vara det.

Kl. 8.20 imorse lämnade vi Mohammed till operation. Han hade fått lugnande så han var ganska trött och slapp. Den här gången fick jag följa med in till sövning. Det var väldigt jobbigt och jag började såklart tjuta. Fast det gjorde jag redan när vi kom till första slussen o det stod ett helt narkosteam och väntade på oss. Då insåg man att nu är det ingen återvändo, fast det ville vi ju heller inte att det skulle vara. Nu sitter jag och Aida och Issam på varsin sacko-säck framför teven och kollar på Meckar-Micke. Jag har plockat undan lite skräp på rummet o det har gått ganska bra hittills, den här väntan. När vi åt frukost träffade jag ett par vars dotter ligger på intensiven pga HLHS, alltså det som Mohammed har fast på vänster kammare. Det som Mohammed har heter istället HRHS, Hypoplastic right heart syndrome. Morgonen var nästan värre än den här väntan tycker jag. När jag skulle sätta Emla- kräm på Mohammeds händer så blev det helt utsmetat o så fattade jag inte hur plåstret funkade. Det slutade med att jag började gråta hysteriskt. Det hade jag nog inte gjort i vanliga fall men då var jag verkligen helt förtvivlad kändes det som. Mohammed var så söt där han låg och tittade på mig i sina gula små mjukisbyxor som det stod Region Lund på. Då var det svårt att tänka sig att han snart skulle ligga o få bröstkorgen öppnad. Nej nu känns det inte bra när jag tänker på att just nu kanske Mohammeds hjärta är avstängt för en stund. Nej nu blir det åter till Bolibompa annars får jag väl panik eller nåt.