jagochmohammed

Är hemma med barnen som gått och lagt sig. Saknar Mohammed och Ayman. Speciellt min lille gullgubbe Mohammed. Har är beroendeframkallande.

Jag läste nyss en tråd på Familjeliv om gratisgrejer man kan få som gravid:-D Då infann sig faktiskt lite graviditetsyra:-D Känns lite som när jag väntade Aydah och Isaam. Jag vågar knappt dock tänka på eller skriva om det för jag är så rädd att nåt ska gå eller vara fel. Men jag försöker förlika mig med tanken att det inte är något jag kan påverka OCH att de allra allra flesta bebisar faktiskt föds friska. Solskenet som sprider sig i vårt rum på q63 gör också att jag börjar känna lite livslust igen. Mina tankar fylls inte endast av hjätfel, saturation och andningsfrekvens. Jag fantiserar om vad vi ska göra när våren kommer och inte minst sommaren. Jag funderar överhuvudtaget på vad vi ska göra när vi får komma hem. Jag ska baka och pyssla och vår- storstäda, fixa lite med inredning och FRAMFÖRALLT vara lycklig att alla är hemma. Sen ska jag nog gå till babybutiker och kolla på babysaker. Det finns utan tvekan efter tre barn ingenting som jag behöver så jag kanske köper max på sin höjd ett litet rosa plagg. Men det är ändå mysigt att strosa runt och kolla. Men detta blir självklart tidigast i april så alla de värsta virusen och bakterierna är borta. Vad händer då med Mohammed just nu? Jo han är sig själv igen men vi blir dock kvar några dagar för att saturationen ska stabilisera sig både på natt och dag. Hammody och jag rätt mysigt här på q63, vi pratar om allting och jag får självklart alla de svar jag vill ha av honom:-D Han har utvecklats en hel del fast vi legat på sjukhus en månad nu. Han är på väg att snurra runt, han griper efter saker och han är riktigt duktig på att läsa av känslouttryck och härma dem. Att se honom utvecklas gör att jag känner ännu större sorg för hans hjärtfel. Jag önskar så att han kunde få vara ett barn med "bara" Downs Syndrom. Jag vet att DS inte är så bara egentligen och inser att jag antagligen kan förringa andra DS- föräldrars känslor och sorg över att deras barn har DS. Men jag Ka ju bara säga hur jag själv känner och det är faktiskt att DS är "bara". Säkert kommer det kännas kanske jobbigare i framtiden när man märker ännu mer att Mohammed är annorlunda. Men just nu kan jag inte känna det. Han har ju allting som man kan önska sig av en bebis. Han skrattar och jollrar och sparkar med benen i luften. Visst har han inte alls de färdigheter som andra bebisar i samma ålder, men det struntar jag ärligt talat i. Just nu i alla fall. Jag vill bara att nästa operation ska vara avklarad så jag slipper ha den här STÄNDIGA oron och ångesten över hur det ska gå. S amto

Jag är så sugen på att gå på restaurang och äta en riktig trerätters- middag.

Jag lovar dyrt och heligt att jag natten till idag drömde att det var fullt med poliser på sjukhuset för att prinsessan Victoria hade fått en dotter. Det är sant!! Och så vaknar jag till just den nyheten! Det kändes något irriterande att jag befunnit mig på plats hela tiden men legat och sovit under allt drama. Jag som hade fantiserat om att Victoria skulle se mig och bjuda in mig till förlossningen. Något som slår mig är att hon verkar vara en riktig järnlady den där prinsessan. På bilden där hon och hennes karl står med babyskyddet i mitten så har hon ju vanliga eleganta kläder på sig. Hur orkar hon överhuvudtaget stå upp? Alltså efter mina tre förlossningar så har jag pyst omkring i mjukbyxor och hoddie i typ två veckor (läs:månader) och jag har försökt köra på svårigheter med att gå i max antal dagar efter förlossningarna för att få åka runt i rullstol. Efter kejsarsnittet med Mohammed lyckades jag bli omkringkörd mellan BB och Biva i fyra dagar tills nån sköterska lite försiktigt gav mig förslaget att jag kaaaanske skulle försöka röra på mig lite. Och pinsamt nog gick det ju hur bra som helst att gå då. Men utan att bre på så behövde jag äta smärtstillande i iaf två veckor innan smärtan var uthärdlig. Så kejsarsnitt gör jag helst inte om. För övrigt ääälskar jag min tidigare så kallade "hat- doktor". Idag travade han in på salen och sa "Hej Isabella" och vid närmare diskussion så tycker han att Hammody är i princip infektionsfri men att han kan få en ny infektion lika lätt som man ser smuts på ett svart bord. Så han hoppas på att vi ska kunna slippa Q80. Hemgång blir det inte än iaf för Hammody behöver fortfarande syrgas. Idag har vi lekt och busat han och jag, han bara kiknar av skratt när man kittlar honom på magen eller låter honom hoppa på knät. Till slut gick det lite väl vilt till så saturationsmätaren ramlade av så då fick vi lugna oss lite. Hammody passade istället på att lägga en brakare:-D För övrigt har det inte hänt mycket, eller jo jag har träffat några riktigt inspirerande människor här på sjukhuset men de ska jag skriva om hemifrån när jag har dator. Jag har också fått mig en hel del tankeställare kring livet. Man ser och möter många livsöden när man är på sjukhus. Man inser hur många vardagshjältar det finns. Jag är verkligen tacksam för att Mohammed och allting kring honom gett mig möjligheten att få ett vidgat och mer nyanserat perspektiv på livet. Hade det inte varit för honom hade jag fortfarande gått kvar i samma gamla lunk där man tyckte att mascara- klumpar eller barn som inte vill sova var stora katastrofer. Och visst irriterar jag mig fortfarande ofta på småsaker, men jag gör det med vetskapen om att jag mest irriterar mig för att det faktiskt är skönt att göra det. För när man irriterar sig på att barnen aldrig vill sova och man aldrig får egentid s åå känner man sig som en ytterst normal människa med ytterst normala problem.

Min supersöta gullunge Mohammed har snart charmat hela sjukhuset. Man får hela tiden höra att han är så glad och rolig och charmig. Och det är han utan tvekan. Nu e vi iaf tillbaks på BIMA. Idag hat jag och barnen varit och handlat lite på CityGross här rätt nära sjukhuset. Vi köpte bland annat en påse med färdig blandning indisk Tikka Masala- kyckling. Det gick ssuperlätt att slänga ihop, stekte bara i stekpannan o sen gjorde jag en sallad med italiensk salladsdressing till. Hela middagen tog slut på ett nafs. Ayman och jag har turats om att sitta hos Hammody o sen har vi varit med barnen på lekterapin också. Förresten visade det sig att min hat-doktor inte alls var så oempatisk och opedagogisk som jag trodde. Idag hade vi en lång pratstund om hur det är att ha ett barn med handikapp och dessutom hjärtfel och trakiomalasi (stavning?) och sen visade det sig dessutom att han jobbat som volontär i Gaza med att operera barn med ortopediska fel. Så jag har lärt mig att man inte ska döma folk efter första mötet. Igår missade jag återigen Tittut vilket börjar kännas riktigt riktigt tråkigt. Både för mig och för Mohammed, för han e så pass mycket större nu så jag tror att han verkligen skulle ha utbyte av att träffa de andra barnen och vara med på samlingen. Nu ger jag mig fasiken på att vi ska dit till nästa gång men det har jag ju gjort flera gånger nu och se hur det gått:-( Annat som vi missat på grund av inläggning är sömnregistrering, njurundersökning, RS- vaccination, sjukgymnast, logoped, matstolsutprovning och lungröntgen. Men Tittut är ju utan tvekan det roligaste så det är ju det som är mest tråkigt att missa. Men som sagt, nästa.gång SKA vi vara där!

Ens karl borde veta bättre än att ringa sin uppenbarligen hysteriska fru kl. 01 på natten för att säga att sonen mår bättre. Jag som låg och sov mellan barnen flög upp ur sängen och råkade kasta in mobilen i väggen så den gick i tre bitar, men den gick att laga som tur var. När jag till slut fått ihop den och Ayman ringde igen så fick jag rapporterat att Hammody har blivit flyttad till BIVA men enligt Ayman mår han bättre. Ska bli intressant att höra imorgon då om varför han flyttats till BIVA. Iaf så har vi fått ett föräldrarum igen så imorgon tar jag med barnen o hoppas vi kan sova där allihopa. Får köpa ett parkeringskort. Nu ska jag försöka somna om. Det lär inte bli lätt. Men eftersom jag bestämt mig för att från och med nu sluta vara den alltför trevliga och förstående mamman och istället bli bråk- mamman nummer ett så måste jag nog allt försöka sova, för det kommer krävas energi för att ändra mig så.

Ja det har jag funderat på idag. Mohammed är kvar på BIMA och kl. 14 ska ville vi få prata med läkaren. Jag uppfattade det som att vi blev tillfrågade om vi ville detta, eller rättare sagt att Ayman blivit tillfrågad på förmiddagen och tackat ja. Men läkaren verkade ha uppfattat att det var vi som önskat denna pratstund. Strunt samma, men när läkaren efter presentation av sig själv sa "ja vad har ni för frågor" med en stressad ton så insåg jag direkt att den här läkaren har aldrig haft ett sjukt barn själv och har antagligen inte deltagit i någon eventuell kurs kring föräldrakontakt under sin utbildningstid. Resten av samtalet genomsyrades, enligt mig, av hans oempatiska och stressade stil. Jag struntade i detta och ställde de frågor jag hade. Men när han plötsligt började prata om att kardiologen som var där tidigare under dagen, hade sagt av Mohammeds klaff- läckage möjligen hade blivit större så började jag känna förtvivlan rusa genom huvudet. Ayman frågade till sist, efter att läkaren tagit emot ett samtal och frågat om vi har några fler frågor eller om han fick gå ( förbannade doktorsjävel när jag tänker efter), om vad han tror kommer ske den närmaste framtiden. Då sa läkaren att det antagligen kommer ta ett antal veckor för infektionen att läka ut och att man inte kan vara säker på att Hammody kommer vara i samma skick som han var innan. Då kände jag tårarna bränna och till slut orkade jag inte vara så förbannat trevlig och förstående längre. Jag är en person som inte alls gillar att gråta framför andra förutom barnen och Ayman och jag har också ganska svårt för konflikter. Men när jag väl har "dragit bort ridån" så brukar jag inte bry mig hur mycket känslor jag visar, det är det där första steget som jag tycker är jobbigt. Hur som helst så frågade jag läkaren mellan snyftningar, hur det kan v vara möjligt att ingen underrättat oss om att klaffläckaget "möjligen" kan ha blivit större. Att detta läckage är så litet som möjligt är av stor vikt inför hans nästa operation. Detta kunde SJÄLVKLART inte läkaren svara på. Han erbjöd oss en tid med kardiolog och honom själv imorgon. Då har jag en hel del frågor som jag vill ta upp och den här gången har jag lovat mig själv att inte vara nån mes som inte vågar säga vad jag tycker. Nu vet jag dock inte om det egentligen var så allvarligt med klaffläckaget för när jag och barnen hade kommit hem så ringde Ayman att sa att läkaren hade kommit tillbaks och bett om ursäkt och sagt att det inte var så allvarligt med klaffläckaget som han hade fått oss att tro. Detta vet jag dock inte om det stämmer eller om Ayman sa för att lugna ner mig. En sak vet jag och det är att alla läkare säger olika saker. Trots detta har jag under denna tid med Hammody aldrig träffat en läkare som jag rent sagt ogillat. Men denna doktor fick mig att känna snudd på avsky. Han gjorde och sa andra otrevliga saker som jag inte orkat skriva, så det är inte så att jag överdriver.

Lägger in en bild från i torsdags när vi köpte tårta för att vi fått komma hem.. Den lyckan varade inte länge.

Jag är så förbannade trött på ovanstående ord just nu så jag tror jag kräks. Jag vill att den ska vara hög av två anledningar, rangordnade efter prioritet: 1. För att Hammody ska ha tillräckligt med syre och må bra. 2. För att vi ska få åka hem. JAG VILL VERKLIGEN ÅKA HEM. Trots lång diskussion med en läkare på BIVA idag så slapp vi inte q80. Jag ska absolut inte säga att detta är helvetet på jorden för det vore att överdriva nåt ofantligt, men jag kan iaf gå så långt som att säga att det är en av de platser som JAG tycker minst om. Jag längtar hem till min älskade säng, ja till hela hemmet och sist men inte minst till att ha hela familjen samlad. Jag längtar till att få ta hand om Hammody helt själv, inte behöva säga till att han fått för lite mat eller att jag tycker de o de.

Det blev ingen trevlig och mysig söndag idag, istället blev det besök på akuten och inläggning på intensiven med en Mohammed som började skifta i blått. Ja, jag hann iaf se Aydah ha det fantastiskt roligt med sin moster och mig på gympan igår, så helt värdelös har inte helgen varit. Imorgon skulle jag och Hammody bege oss till Hjälpmedelscentralen för att passa ut en matstol till honom, men det blir inget med det. Nu ska jag gå och lägga mig och hoppas att jag drömmer om att jag kommer till intensiven imorgon och där ligger Mohammed i sängen rosig och fin och säger att jag mår bra nu mamma, nu ska vi åka hem.

Igår föreslog Ayman att vi skulle åka till CityGross och köpa en tårta för att fira att vi fick komma hem. Sagt och gjort- vi köpte en supergod frukttårta till Aydahs och Isaams stora förtjusning. På kvällen fick Mohammed 39,5 graders feber. Jag höll på bli galen, tänkte nu får vi åka in igen. Men vi gav Alvedon och när han vaknade på morgonen så var han bra igen. Men under dagen har febern kommit och gått, jag undrar om det är tänder på gång?

Jo nämligen vi!! Åh vi e så lyckliga för det. Saturationen under natten var dock inte superbra så kardiologen har bestämt att vi ska sluta med blodtrycksmedicinen tills vidare. Nyss var det en hel kommitté här av svenska och internationella studenter som hade en läkare med sig som hette Aida. De frågade om de fick komma in och prata lite och undersöka Mohammed. Javisst sa jag, men sen insåg jag att samtalet ju skulle ske på engelska. Haha det kändes lite som en engelskaexamination. Alla var riktigt trevliga och de frågade om hur det var när vi fick red sa på att Hammody har DS, hur det kändes och hur vi hanterade detta. Vi pratade länge om det o sen frågade de om jag kunde visa vilka tecken i det yttre som visar att Hammody har DS. Efter jag hade gjort det kom jag på att det inte var så mycket, självklart är hans vackra ögon det mest tydliga tecknet. Sen gjorde de en liten undersökning som läkare brukar göra. Jag var stolt som en tupp, Mohammed var så duktig och social, skrattade åt alla och var allmänt glad. Och jag hörde till och med att läkaren viskade till en av studenterna att titta vilken fin kontakt de har". Då var jag otroligt superstolt! Mashallah. Alla studenterna kommenterade om att han var så fin och söt. O det är han verkligen!!! Mashallah. Nu sitter vi iaf och väntar på hämtning av Ayman o barnen. Mohammed får sitt 11- mål under tiden. Vi ska börja med en ny sondnäring nu som heter Neocate Advanced. Den köper man bara på Apoteket så nu måste man allt börja ha lite framförhållning och beställa i god tid innan maten tar slut. Jaja tack o hej

Ja jag trodde helt seriöst nyss att jag blivit tokig på riktigt och börjat se dubbelt. Men sen visade det sig att sköterskorna var tvillingar. För övrigt var Hammodys kardiolog och kardiologsköterska här på besök tidigare idag och vi satt och pratade en lång stund. Jag måste sett riktigt risig ut för det blev mest prat om hur JAG egentligen mår och hur jag och Ayman hanterar allt detta. De sa att det är viktigt att man kan samarbeta och stötta varandra i en sån här situation. Sköterskan hade träffat Ayman när han kom med Mohammed till akuten förra veckan och tydligen blivit orolig för han hade sett riktigt trött och ledsen ut. Så vi pratade om allt detta och det var ganska skönt o ventilera lite. De sa att det är inget bra att gå och försöka visa en starkt fasad utåt om man egentligen inte mår så bra. Det vet jag inte om jag gör precis men jag kan tänka mig att Ayman tar allt detta lite hårdare än han egentligen visar. Hur som helst, om saturationen ligger bra under natten så får vi åka hem imorgon. Snart ska min kära mamma komma hit med kebab i fransk bröd och nåt annat gottis. Ska bli trevligt. Ikväll ska jag ha teve- kväll med Hammody, vi ska kolla på bland annat Criminal Minds.

Vi får inte komma hem idag. För nu ska tydligen Mohammeds blodtryck kollas regelbundet. Varför man inte gjorde det igår vet jag inte och det struntar jag i för snart kräks på hela jävla sjukhuset. Jag är så trött på maskiner som piper.och tjuter, barn som skriker hjärtskärande, sköterskor som springer in och ut, spritlukt och andra äckliga sjukhuslukter. Jag såg ett citat på min systers kylskåp, det var nåt om att sjuka människor drömmer om ett erövra vardagen. Och det är exakt så jag känner nu. Jag drömmer inte om semester, soliga stränder, romantiska kvällar eller annat extraordinärt. Jag drömmer ENDAST om att erövra vardagen, det måste varit en människa som själv var sjuk som skrev det. Jag drömmer bara om att äta frukost med HELA familjen, ta hand om disk, busa, bråka, gosa, skratta och leka med barnen. Sitta framför teven på kvällen i min egen soffa. Nu har Hammody somnat bredvid mig så jag tänker sova också och försöka glömma hur deppigt allt känns. Mohammed mår ju bra kan vi snälla få åka hem.

Mohammed o Ayman fick inte komma hem idag. Hammody hade haft för låg saturation på natten tyckte de. Men det har han haft varje natt och de har inte sagt nåt om det. Så nu blir det till att åka dit imorgon och byta av Ayman men jag hoppas såklart att vi får åka hem imorgon. För nu orkar jag inte vara mer på sjukhuset. Det är inte kul att ha familjen splittrad. Och Hammody missar andra viktiga saker. Idag missade vi föräldragruppen på Tittut, han har missat flera tillfällen hos både sjukgymnast och logoped, hörselkontroll igår. Jag tycker det är onödigt att vi ligger kvar när.det enda som görs är att han får syrgas under natten. Vi kunde ju få låna en syrgasgrej istället. Jag tror inte att läkarna själva har legat länge på sjukhus. För då skulle de ha större förståelse för att man vid varje rond frågar om man får åka hem, istället för att skratta eller tycka att det är en tjatig fråga. Nej ikväll känns det riktigt dåligt. Jag vill ha alla mina barn hemma och min man. Inte tre här och två där och hit och dit. En sak har jag lovat mig själv, det blir ingen mer förskola förrän infektionsperioden är över, det blir inga stora folksamlingar eller liknande. För jag orkar inte med detta mer. Vi får istället försöka göra roliga saker för barnen hemma, gå till parker osv. På sin höjd tänker jag träffa föräldrar och min syster med familj o då ska alla såklart va friska. Nu har jag inte träffat min pappa på ett tag för han e förkyld och vi har ju själva varit sjuka. Det är tråkigt för barnen att de inte kan gå till förskolan och det får jag dåligt samvete för, men vi får försöka göra det bästa av situationen. Livet blir ju inte alltid som man tänkt sig. Det viktigaste är att vi är tillsammans och mår bra.

Haha jag skrattar på mig, när jag läser inlägget nedan så inser jag att det kan missuppfattas som att jag hoppas på att Hammody ska åka på en snyting ibland av oss föräldrar. Så menar jag alltså inte utan jag menar att Hammody ska få lite smällar av sina syskon ibland, precis som Aydah och Isaam slåss och bråkar ibland så vill jag att även Hammody ska slåss o bråka lite med syskonen och vice versa. Jag är alltså INGEN förespråkare för barn- aga.

Innan jag tog den här bilden tog jag typ 25 andra där grabbarna kramades o tittade på varandra, men den här blev ändå bäst och roligast. Den är det första bildbeviset på att Mohammed allt kan busa med sina syskon:-D När jag tog den här bilden så gnällde Isaam till mig att "Hammody slår mig". Såååå gulligt. För ett tag sen såg jag en artikel i DN om han som spelade i kronjuvelerna, alltså pojken med DS. På bilden i DN så sitter han och hans bror koncentrerat på s ngen och tävlar mot varandra i tv-spel. Precis så drömmer jag om att mina barn Inshallah ska sitta i framtiden. Jag hoppas att Hammody ska bli ett syskon precis som vem som helst av de andra, med lite annorlunda förutsättningar, men på likadana villkor. Jag vill inte att varken jag, Ayman eller de andra barnen ska skämma bort honom mer än andra o jag vill att han ska åka på en snyting då.och då syskon emellan som det brukar va. Det räcker med att han kommer bli behandlad annorlunda ute i samhället, hemma vill jag att han ska vara som alla andra. Men jag tror dock att risken för att han blir sina föräldrars och syskons gullunge lite extra mycket, är ganska överhängande.

Ibland blir jag galen på media och hur de framställer saker. Igår läste jag en sak som retade gallfeber på mig. Det var i en Vi Föräldrar. Först på insändar-sidan så hade en läsare skrivit om hur smärtsamt det var när hennes Ma mm lämnade henne för en annan. Till svar fick hon att det måste vara fruktansvärt och mellan raderna kunde man läsa att hennes man självklart var ett riktigt svin. So far so good, självklart håller jag med, hennes man borde fördömas till ett liv i olycka tycker jag. Sen fortsatte jag läsa tidningen och då kom ett reportage om att få en bra relation till sina styvbarn. En av kvinnorna där, som enligt sig själv hade en bra relation till sina styvbarn, hade träffat "sin" man när han var gift och sen fått hhonom att lämna sin fru för att va ihop med henne istället. Varför i h*lvete fick hon vara med i reportaget? Det finns hundratusentals människor som har en bra relation till sina styvbarn, där det inte ingår några svek utan där föräldrarna först skilt sig o SEN har de träffat nån ny. Den där kvinnan borde inte få stoltsera i nåt reportage, hon borde landsförvisas till en öde ö och begrunda hur hon egentligen betett sig. Och den så kallade "mannen" som egentligen är en orm, borde förvisas till en annan ö där mänskligheten slipper se honom.

och snyggingen heter Isaam:-D Eller det var rättare så att Ayman ringde hemifrån och var halvt hysterisk för att Isaam inte fick behålla någon mat eller dricka och att han var så medtagen att han inte ens orkade svara på tilltal. Då gav jag honom stränga order om att åka in med honom till akuten. Läkaren sa sedan att det var ett gränsfall, egentligen hade man kanske kunnat fortsätta få i honom vätska hemma tills han blev bättre men hon menade att eftersom vi ändå har ett rum här och de båda ju har samma sjuka.. Idag har jag fått i Isaam två smörgåsar och en pannkaka och har han börjat få tillbaks sitt gamla humör. Likaså Mohammed startade dagen med ett stort leende till min stora lycka.

är inte kul. Men jag fick iaf sova tills nu. Vaknade av supersvidande ögon o märkte att jag glömt ta av mig linserna. Supersmart när man har ögoninflammation. Nu ska jag försöka somna om. Det kommer gå åt flanders. Hammodys syre-grimma låter som en storm. Ganska svårt att sova i. Men jag är väldigt glad att den finns eftersom han behöver den.

hem till mina andra älsklingar, och hoppas att gullgubben är lite piggare än när jag tog bilden. Jag vill.ta min lilla Hammody med mig och åka hem.

Jag struntade i regler vilket är olikt mig, och drog sängen på andra sidan rummet över till vår sida. Och då fick uag min mjuka säng. Men nu är det onda i kroppen ännu värre och jag fryser som en hawaiiare i Sibirien. Nu är jag helt övertygad om att jag har en influensa på ingång. Och Hammody vill fortfarande inte sova. Detta kommer att bli en låååång natt.

Må Gud straffa den som bestämde att föräldern ska sova på en hård plastsoffa på avdelning q80. Den personen har uppenbarligen inget eget sjukt barn och vet därför inte hur ont i ryggen man får av denna soffa, inte minst om man åker in och ut på sjukhus som en jojo. Dessutom har jag ont i hela kroppen inklusive huvudet och jag känner mig influensa- sjuk. Det är bara magont som fattas och det kommer och går så snart är det väl här för att stanna. Det vankas säkert rota- magsjuka för mig med. Nej det enda jag drömmer om just nu är en skön bred säng, den kan tom få vara placerad här på q80, men inte denna muskelvärks- framkallande så kallade soffa. Dessutom vill Mohammed inte sova. Nu har han varit gnällig i cirka fem timmar. Jag/vi har testat allt tror jag men inget duger. Och min arm som han ligger på domnar av fram och tillbaks. Sin egen säng är det inte tal om för Mohammed, om han inte ens trivs på min arm. Ja det var dagens gnäll. Men Alhamdulillah för allt ändå. Jag har hört om en palestinsk fånge som spenderade nio år utan rättegång i ett israeliskt.fängelse, i en betongcell med måtten 1 gånger 2 m.

Jag började egentligen skriva ett inlägg om Downs Syndrom men insåg att jag var allt för trött för att skriva om nåt så viktigt.. Så det får bli imorgon. Nu ska jag gosa med två pyjamasfjantar:-D

Jag iakttog genast att min svenska i början av förra inlägget lät lite tvivelaktig och jag vill alltså bara förskingra alla misstankar om att jag skulle lagt mig till med någon typ av brytnings- svenska, för det har jag alltså inte. Ja är fortfarande extremt bra på svenska i både tal och skrift. Diverse grammatik- och stavningsfel beror till 99,5 % på min mobil som har knappar utformade för en 8- åring, eller eventuellt en 36- kilos mycket späd liten kvinna. Och någon sådan är inte jag;-)

Ja igår var jag lite för snabb när jag skrev att Isaam hade slutat kräkas, för tio minuter senare kom en kaskad-kräkning. Och sen några till under kvällen. Men sen igår kväll har han inte kräkts mer utan övergått till diarré. Minst lika mysigt:-D Idag verkar han må pytteliten bättre också har han fått Alvedon. Aydah är alhamdulillah fortfarande frisk, förutom hostningar och snuvighet. Själv är jag snuvig, hostig och har ont i halsen och imorse vaknade jag med igenkletade ögon som jag inte kunde öppna förrän jag gått och tvättat mig. Så välkommen ögoninflammation till mig också. Men det var ju väntat eftersom Hammody har det. Han och Ayman är fortfarande kvar på sjukhuset för fortsatt.dropp till Hammody. Jag längtar efter att få pussa på hans tjocka kinder Mashallah. Förresten har jag glömt att berätta att vi har fått en matpump till honom, samt en jättefin stor röd gymnastikmatta. Hittills har den mest nyttjats av Aydah som tränat kullerbyttor och dans på den, men så fort Hammody blir frisk så ska han få använda sin matta.