jagochmohammed

Jag minns också när jag lät mellan mamma och pappa och vaknade av att pappa plötsligt drog av plåstret från mitt då alldeles nya ärr efter blindtarmsoperationen. Han tittade och sa till mamma att det såg fint ut. 

Minnen och tankar om min barndom kommer upp verkligen hela tiden. Saker som jag inte tänkt på på länge. Insikten av hur viktigt barndomen gör att pressen på att låta mina barn få ha en alldeles lika fin barndom, känns ännu större. Jag inser dock att deras barndom inte kommer bli exakt likadan som min. För det första kommer den största delen av mina minnen från en tid då mina systrar var relativt stora och av den anledningen fick jag väldigt mycket uppmärksamhet av både dem och mina föräldrar. Jag behövde i princip aldrig vänta på min tur eller samsas med någon annan. Mina barn växer alla upp som en av fem syskon i väldigt nära ålder så det blir väldigt mycket träning på att visa hänsyn, vänta på sin tur och liknande saker. Kan kännas både positivt och negativt. Jag inser också att jag vill sänka ljudnivån i vårt hem. Jag minns fortfarande en gång när min mamma var arg och höjde rösten mot min syster. Så sällan skreks det i vårt hem, att jag minns den typ enda gången. Hos oss skriks det ganska ofta. Jag skriker på barnen, barnen skriker på varandra, Ayman skriker på barnen, vissa dagar skriker jag och Ayman på varandra, ibland skriker barnen på oss. Det är liksom inget aggressivt skrik eller något som är skrämmande men vi har en hög ljudnivå helt enkelt. Det behöver inte vara att man är arg på den man skriker på, utan att vi har en vana att inte bege oss till den personen vi pratar med utan istället skriker över halva huset. Det behövs liksom ofta för att höras. Ibland kan det kännas kärleksfullt på nåt sätt, ungefär som den där scenen i "Sunes sommar" då en flicka utan syskon sitter i sin husvagn och tittar ut genom fönstret, varpå hon ser Sune och hans familj skratta och skrika i husvagnen mittemot. Att det är ett livligt och roligt hem helt enkelt. Jag tänker dock ändå att det kan vara bra att sänka ljudnivån. Jag vill inte att barnen ska ha minne av att det var skrikigt.

Jag vill också ha bättre rutiner och traditioner. Det här med att äta frukost i sängen mellan mamma och pappa till exempel. Jag kan nog inte med ord förklara hur tacksam jag är för de minnena, den traditionen vi hade av att det alltid var samma sak, varenda helg. Hur mycket jag uppskattade det och hur trygg det fick mig att känna mig. Just nu är själva frukosttraditionen inget som jag kan införa med mina barn. För det första äter vi ofta typ foul, äggröra och lök-och tomatröra med bröd till frukost och det lämpar sig inte för att intas i sängen. Dessutom skulle det med fem barn under sju år antagligen komma smör, ost och marmelad på både väggar och tak samt större delen av sängkläderna. Jag får helt enkelt just nu satsa på andra traditioner, t.ex.: fredagsmys, extra festliga frukostar på helgerna, att vi bakar tillsammans under lördagen, återkommande händelser varenda Eid, sagoboksläsning varje vardag vid läggning.

Allt detta är under konstruktion. 

En annan grej som jag planerar att försöka införa, från och med imorgon redan tänkte jag, är aktiviteter efter förskolan. Nu tänker man kanske att jag ska köra runt dem till olika sporter och måleri och drejkurser, men det är inte så jag menar. 

Som det ser ut nu så kommer vi hem från förskolan och så går Isaam oftast in i sitt rum och bygger med Lego eller leker med sina actiongubbar. Aydah sitter ofta vid sitt skrivbord och pysslar eller så leker hon med nåt, idag byggde hon (så gulligt) en linbana till sina smånallar. Amira och Mohammed leker ibland i sitt rum, med pussel, Duplo eller sitt bilgarage, eller så går de fram och tillbaks mellan Aydah och Isaams rum. För det första blir det väldigt stökigt och för det andra är det ingen som umgås på nåt sätt. Jag menar absolut inte att man aldrig ska få leka själv i sitt rum, det måste man såklart få göra. Men jag har en idé om vad man kan ha för rutin efter förskolan och det är såhär: samtliga dörrar ska vara stängda och i dagsläget även låsta. Varje barn får välja varsin aktivitet, småbarnen väljer jag själv åt. Sedan tar vi ut de aktiviteter som de väljer och så har vi dem i vardagsrummet. T.ex tar vi ut Duplo till småbarnen, en liten låda smålego till Isaam och något pyssel till Aydah. Beroende på vad man har för aktivitet så får man sitta vid matbordet eller på golvet. Huvudsaken är att alla vistas i samma rum och som tur var är det ju öppet mot köket så jag är ju där hela tiden, även när det är dags för middagslagning. På det här sättet umgås vi mycket mer och det blir inte stökigt i alla rum utan endast i ett. Min tanke är sen att vi ska städa tillsammans innan middagen och sen får de se kanske 15 min på teve medan maten sjunker ner i magarna lite och sen ska det borstas tänder, tas på pyjamasar, ges medicin till Hamdo, tas på skenor på Amira, väljas böcker och läsas böcker och sen förhoppningsvis somna. Med fem barn under sju år är bara en enkel sak som läggning, ett ganska stort projekt. Därför vill jag ha stenhårda rutiner så att det går som på räls Inshallah. Vi har haft exakta rutiner för till exempel läggning, men det blir alltid att det rinner ut i sanden efter ett tag och man märker det direkt. Jag är helt enkelt inte den typiska "rutin-människan", trots att jag själv växt upp med många underbars rutiner, som som sagt fick mig att känna trygghet. Konstigt om jag då inte vill ge samma sak till mina barn, tänker jag. 

Jag har verkligen referenser och erfarenheter av en fantastisk och trygg barndom Mashallah. Jag vet vad som får ett barn att känna sig älskat, uppskattat och tryggt för det är känslor som jag själv upplevt när jag var liten. 

Jag kan inte visa min kärlek och min tacksamhet för min pappa längre. Det är försent. Jag måste ta den kärleken och ge den mer till mina barn istället och andra nära och kära. Låta min kärleksfulla uppväxt avspegla sig på den uppväxt jag ger mina barn. Då växer min mammas och pappas mödor inte bara till något underbart för mig utan även för mina barn. 

Hoppas någon fattar vad jag skriver, eller kanske är det bara en massa svammel. Det är mina tankar dock och det är dem jag vill skriva ner här, allra mest för min egen skull. 

Till sist vill jag säga att jag inte vill ge mina barn allt de vill ha, de får inte bli alltför bortskämda. Det kan vara jobbigt när man blir äldre. Jag kan få nästintill panik när det inte blir som jag vill eller när jag inte kan bestämma vissa saker. När vi inte fick komma in i Gaza så minns jag att jag blev helt hysterisk och grät och skrek, det kändes sjukt hemskt att det satt en förbannad gubbe därinne i en liten kur och bestämde att jag inte fick komma in. 

Jag kan känna mig panikslagen att jag aldrig mer (i detta liv iaf) ska få krama min pappa, hur mycket än jag vill det. Aldrig mer ska han knacka på dörren och stå utanför med en vattenmelon. Aldrig mer ska jag se honom gå utanför lägenheten med sina mörkblå vindjacka, sina khakifärgade byxor och sina mörka sportskor. Aldrig mer. Jag väntar på att polletten ska falla ner.

De små ljuden han gör, hans små fingrar som han spretar ut, ja till och med hans små fisar är något jag njuter av till fullo. Jag är så lycklig och tacksam för att han är här, en bebis under 2014 hade varken jag eller Ayman väntat oss, knappast någon annan heller för den delen. Det var verkligen meningen❤

Nu befinner jag mig på en plats dit man kommer för att man mött ett nytt litet liv. De här olika platserna är varandras motpoler. Till det ena stället är det verkligen ingen som vill komma, till det andra kämpar en del människor i många år för att få vara på i några dagar.

Lika underbart som jag tycker att det är att vara här nu, lika förfärligt tyckte jag det var att vara på MIVA på SÖS. Jag tycker det är så otroligt jobbigt att tänka på de där sista dagarna och framförallt den dagen då jag förlorade min älskade pappa. Det är verkligen det värsta jag varit med om. Det enda goda som kom ur de dagarna var att jag insåg hur mycket jag underskattat betydelsen av familj. Då menar jag inte betydelsen av egna barn eller man, utan hur högt man ska värdesätta egna föräldrar, syskon, fastrar, kusiner, syskonbarn. Jag önskar att jag kunde fått de tankarna på annat sätt, utan att 50 % av själva grunden till familjen, var tvungen att försvinna. 

Det är så väldigt påtagligt att pappa är borta. Det var till exempel så annorlunda igår när Aydah och Isaam kom hit med mamma igår och hälsade på. Likaväl som det var underbart att träffa mamma, så var det något som fattades. Så skulle det ju inte bli, mamma och pappa skulle ju komma tillsammans och ha alla fyra barnen med sig, precis som det varit innan. När Aydah föddes så kom de båda två, när Isaam föddes så kom de med Aydah, när Mohammed föddes så kom de med Aydah och Isaam och när Amira föddes så kom de tillsammans med Aydah, Isaam och Mohammed. Nu skulle de ju ha kommit med Aydah, Isaam, Mohammed och Amira. Och träffat lilla Ali, som kanske hade hetat Omar. Som kanske hade haft en mamma som inte skulle ha insett hur högt hon skulle uppskatta den lyckan av att ha två fantastiska föräldrar, som kommer med fyra fantastiska barn. Jag har lust att ge mig själv en fet smäll i ansiktet för att jag inte uppskattat vad jag haft. Eller rättare ett gott kok grovt stryk. Jag har ingen lust att klå upp mig själv dock. Jag försöker istället bli bättre och uppskatta det som jag fortfarande faktiskt har. Den här mammaledigheten hade jag tänkt att vara en hel del hos mamma och pappa. Vi skulle åka dit, bara jag och Ali, och umgås med dem. Det var en av anledningarna till att jag köpte den där himla Bugaboo-vagnen, den skulle jag nämligen kunna ta rulltrappa med. Då skulle jag själv kunna ta mig in till stan även de dagar som Hamdo var hemma och då skulle jag gå och fika med mamma och pappa, gå på restaurang, kanske barnvagnsbio. Nu får jag hälsa på mamma istället och det jag Inshallah verkligen göra. Umgås med systrarna mer, deras barn, en faster som jag insett faktiskt har mycket längre bak gående minnen av pappa än jag har. Ett minne som jag fick berättat för mig på sjukhuset, har verkligen satt spår.

Minnet av en riktigt ung pappa, som tillsammans med sina kompisar var vid stranden och badade. Så pass länge att de brände sig i solen. En pappa som sen kom hem och fick skäll av sin mamma för att det faktiskt inte är speciellt bra att bränna sig. Det minner gör mig så lycklig. Pappa hade en rolig ungdom, han hade många kompisar och var populär Mashallah. Han upplevde saker och hade ett spännande liv. Han hade en mamma som bar helt förstörd när han flyttade till Sverige. Hennes älskade son- så långt borta från henne. Pappa har verkligen varit älskad av många människor i sitt liv Mashallah. 

Iaf, jag kom in ensam vid 14 och fick ett rum. Där fick jag ta det lugnt samtidigt som de tog en CTG-kurva. Det var precis i personalbyte så efter en stund kom de nya och presenterade sig och efter ännu en stund kom barnmorskan tillbaks och undersökte mig. Det var som vanligt inte alls trevligt men hennes svar var desto trevligare, att huvudet var nersjunket och inte rörde på sig om hon puttade på lite. Det betydde att det skulle gå att ta hål på fosterhinnorna. Hon gick dock ändå ut för att diskutera med doktorn. Jag ringde inte till nån än för jag tänkte att jag inte vill ha samma pinsamma historia som i torsdags. 

 Sen minns jag inte riktigt, tror att jag bara väntade en stund och sen kom hon tillbaks och tog hål, efter att hon först gjort den otrevliga undersökningen först igen. Direkt efter så kopplades CTG för att se att ingen navelsträng ramlat emellan men det verkade det inte ha gjort. Hade på den ett bra tag. 

Ganska direkt efter att hon hade tagit hål så smsade jag mamma och Ayman och sen systrarna och några fler. Nu var det ingen återvändo!

Tiden gick och inte mycket hände, eller snarare inte ett skvatt. Inga värkar, ingenting. Efter drygt en timme fick jag värkstimulerande dropp tillkopplat och då började det kännas en del. Efter ytterligare en höjning så började det kännas så pass mycket att jag bad att få hålla i lustgasen men jag trodde inte att jag skulle använda den särskilt intensivt ÄN, men ville hålla den ändå. 

Tji fick jag för det dröjde inte länge innan jag knappt vågade släppa lustgasen. Nu gick det plötsligt väldigt fort. Jag vet inte vad tiden var exakt men håltagning skedde kring cirka 16.45, sen väntande jag minst 1,5 timme utan värkar och så en halvtimme kanske innan höjningen, klockan måste varit 19 ungefär. Barnmorskan hade undersökt innan höjning och då hade tappen blivit kortare och jag var öppen fortfarande cirka 3 cm. 

Någonstans i lustgas-dimmorna så anlände Ayman, minns att det var mitt i en värk och att jag bara hörde honom komma och hälsa någonstans långt borta. Han hade med sig bland annat mashmallows som han försökte få mig att ära och det var ganska gott. Iaf, efter en stund så undersöker barnmorskan igen och informerar samtidigt om att hon sänkt det värkstimulerande droppet två gånger, nu gick det tydligen lite för fort. Jo tack tänkte jag som knappt hann vila mellan värkarna. Hon undersökte igen och nu var jag plötsligt öppen 10 (!) cm. Jag trodde att jag hade hört fel men hörde Ayman diskutera med barnmorskan om att så här fort brukade det verkligen inte gå och då insåg jag att det nog var 10 cm hon sagt. 

Barnmorskan stängde av droppet helt för nu hade kroppen minst sagt kommit igång med egna värkar. Nu ångrade jag verkligen att det hade blivit idag, tänkt att kunna få skjuta upp smärtan drygt en vecka till. Jag började få lite panik, det gjorde ont i princip hela tiden och då menar jag liksom inte lite getingstick- ont utan snarare ont som att någon tog Isaams oranga sopbil och körde igenom min kropp. Snart hörde jag mig själv skrika rakt ut och undrade om detta verkligen hände. Låg jag verkligen här, frivilligt, och utsatte mig för detta igen? 

Jag fick ligga på sidan en stund och då blev krystvärkarna starka. Nu var det ny personal så de måste ha kommit in nån gång under denna period. Den nya barnmorskan sa att jag kunde testa att krysta när värken kom, även om huvudet inte var helt nedträngt.. Då fick jag den där känslan som jag minns såväl från Amira, att jag vill så otroligt mycket inte gå vidare med det här, men visste att jag var tvungen. Det finns ingen annan utväg att nu skulle det göra ondare och ondare.

Jag krystade på och skrek i en salig blandning och hörde i dimman att nu går det framåt. Jag försökte verkligen lyssna på barnmorskan när hon sa att jag skulle krysta. Vid näst sista krystvärkarna så hade jag tydligen hållit ihop benen men så fick jag absolut inte göra sa sköterskan. Huvudet var ute så det var inte bra att trycka ihop benen/ Så vid nästa värk sårade jag på benen det värsta jag kunde och tryckte på så hårt jag kunde och då åkte hela babysen ut. Jag hade glömt vilken otroligt underbar känsla, det fascinerar mig fortfarande att man kan gå från otrolig smärta till ingen smärta alls, på några sekunder. Jag hörde Ayman halvskrika lyckligt och glatt och sen tittade jag ner och såg babysen ligga där. Sen fick jag upp honom och var väldigt lycklig. För första gången vid någon av mina egna förlossningar, så fylldes mina ögon av tårar. Jag tänkte direkt på pappa❤ 

Iaf, vi gosade lite med honom och sen ville han amma. Vi hade lite lugn och ro en stund och sen var det dags för vägning och mätning. Han vägde 5060 g och var 55 lång. Det räknas nog som ganska stort för nu på BB så tar de blodsockret regelbundet på honom och så extramatar vi var tredje timme. Ursäkta det hastiga avslutet men nu går mina ögon i kors.

Vad är det med lukterna på förlossningen egentligen? Det luktar inte direkt äckligt men det luktar så mycket...förlossning? 

Iaf ringde jag imorse och fick en tid kl 14. Nu är jag här och de har kopplat CTG- kurva, eller rättare sagt så har jag legat med den ett bra tag nu. Blir det nån igångsättning eller inte har jag inte fått veta än eftersom de inte undersökt. Nu ska jag iaf få skaldjurspaj så nåt kul har dagen i vilket fall som helst bjudit på.

Jag satt nyss och tänkte på hur det var för min farmor när hon skulle föda pappa. Det fanns ju definitivt ingen bedövning att få och antagligen vara det hemma, antar jag. Undrar vad pappa vägde och hur lång han var? 

I vilket fall som helst så föddes han och ett långt, spännande liv väntade honom Mashallah. Även om jag önskar så innerligt att det kunde ha blivit längre. Min syster sa nåt smart när jag träffade henne sist och det var, att om man som dödssjuk får beskedet att man bara har ett år kvar att leva, eller kanske ännu mindre, så skulle det kännas så otroligt kort. Men om vi nu skulle få beskedet att vi får tillbaks pappa i ett år, skulle det kännas så underbart långt. Jag tror att jag skulle sälja allt jag hade (alltså saker, inte hus) och försöka låna pengar av nån och sen ta med pappa och mamma och helst systrarna och familjerna och försöka resa till någon underbar ljuvlig strand på typ Maldiverna eller nåt. Där skulle vi bo hela året och ha det underbart. Om pappa själv fick välja så skulle han nog ha bott kvar hemma dock. 

Egentligen är det inget bra att fantisera om såna här saker för jag blir så besviken när mina tankar och fantasier kommer tillbaka till verkligheten.  

Igår var jag hemma hos min faster eftersom min kusin fyllde år. Vi åt mansaf och sen knafa till efterrätt. Det var helt fantastiskt gott Mashallah och såklart tänkte jag på hur mycket pappa hade njutit av den middagen om han hade varit med. Det var nog flera som tänkte så. Jag fick förresten gosa med min kusins nya barn och det gjorde ju inte precis att längtan efter en igångsättning avtog. Deras bebis var ju dock mindre än vad våra brukar vara redan när de föds så jag hoppas på en lite mindre baby denna gång. Tänker att det kanske finns hopp för det eftersom jag ju bara gått upp cirka 10 kg, att jämföra med typ 35, de andra gångerna. Det tänker jag ju dock inte säga till barnmorskorna för då kanske de inte sätter igång mig.

Nu blev det en liten paus för barnmorskan kom in och undersökte. Det lät på henne som att det blir en igångsättning för huvudet verkade ligga bra. Dock hade inget annat förändrats så så mycket för de lite faktiskt onda värkarna jag hade igår kväll. 

Jaja vi får se, hon skulle diskutera med doktorn. Bäst jag äter upp min smörgås som jag fick till pajen.

Hur som helst, när mamma och Aydah hade kommit så åkte vi strax iväg. Jag hade packat lite kläder och hygienartiklar i min handväska. I en liten presentpåse hade jag packat en liten pyjamas som jag fått av min syster, en body och ett par byxor som jag fått av min mamma, samt en liten dräkt och tossor som jag själv hade köpt kvällen innan. När vi kom fram till förlossningen insåg jag dock att jag glömt påsen och det var nog lika bra det. Iaf, när vi kom in till rummet på förlossningsavdelningen så greps jag av en väldig nervositet. Dels för att jag inte trivdes att vara på sjukhus, efter den senaste tidens upplevelser, dels för att jag insåg vilken otrolig smärta jag skulle komma att känna i just detta rum. När sköterskan kollade mitt blodtryck så var det alldeles för högt så hon försökte lugna mig lite och sen fick jag ligga med en ctg-kurva i en halvtimme ungefär. Barnmorskan som undersökte mig ansåg att det skulle bli svårt att sätta igång mig genom att ta hål på vattnet eftersom tappen var lång och huvudet var ruckbart. Jaja, orkar inte dra alla vändor men efter ett antal timmar kom doktorn iaf och satte sig på en pall framför mig och typ...tittade lite medlidsamt på mig. Hon förklarade på ett pedagogiskt sätt, för att göra en lång historia kort, att det var bättre att avvakta med igångsättning. Om huvudet var ruckbart så kan navelsträngen råka ramla emellan när man tar hål på hinnorna, då är det akut sövning och kejsarsnitt som gäller. Något jag inte vill uppleva. Vi kom fram till att det bästa var att avvakta så jag har nu en ny tid på söndag. De har bokat mig för igångsättning då men man får helt enkelt se hur det ser ut. 

När vi kom hem igen så var alla utom mamma i parken men de kom hem ganska snart. Min kusin och hans familj var också med och jag måste medge att jag kände mig lite misslyckad framför alla, att vara hemma utan någon bebis. Sen såg jag att det låg en jätteballong på hatthyllan, precis en sån ballong som ser ut som en stor ljusblå fot och sen står det "It's a boy" på. Min syster hade köpt den åt mig. Först gjorde den synen mig ännu mer besviken på att det inte blivit nån igångsättning, hade ju varit så mysigt att komma hem till den ballongen. Sen kom jag på att det ju blir jättekul att få kolla på ballongen ända fram till förlossningen, när det nu blir. Nu svävar den här bredvid baby-sängen så fint och jag är verkligen glad för den. Jag vet inte vad det är med mig och heliumballonger med baby-motiv alltså, jag älskar det verkligen. Så himla fint är det med ballongen bredvid en baby-säng.