jagochmohammed

Vi kommer få gå på massa spännande events och mässor och sånt. Säg Inshallah!!

Iaf, jag är med i en helt fantastisk matgrupp på Facebook. Det läggs upp recept från jordens alla hörn och framförallt, till min stora lycka, en hel del arabiska recept. Me like! 

Mitt projekt efter nästa vecka, är att varje dag laga en rätt från gruppen. Något som verkar spännande och som jag i lugn och ro kan komponera ihop när det endast är jag och Ali hemma på dagen. Sen slipper man tänka på matlagning när barnen kommer hem och kan ägna sig åt dem istället. Ja, i teorin ser jag högtidaktligt framemot dessa planer, hoppas bara det blir lika bra i praktiken. 

Förhoppningsvis ska fil med flingor bli ett mer ovanligt inslag här hemma, jag hoppas också att min kärlek till matlagning skall ökas på något. Det har den redan gjort väsentligt om man jämför med när jag var typ 24, men jag skulle vilja bli en sån som bara längtar efter att slänga mig in i köket. 

Mycket skulle jag kunna ge för att få en enda sådan kväll till, mellan mamma och pappa. Jag skulle seriöst ge ett av mina ben för en sådan kväll. Men vad hjälper det att tänka så, jag får ingen till kväll ändå...

Idag skulle min pappa ha fyllt 75 år. Vem kunde tro att han inte skulle vara hos oss på sin 75-årsdag? Tanken slog mig aldrig någonsin. Varenda gång pappa nämnde någonting om efter att han hade dött, så sa jag att vi inte skulle prata om det, att det var jättemånga år kvar och att det inte är något att prata om. Så sa jag senast i april förra året, när vi pratade om nåt som jag inte minns. Hur många år har jag tänkt att skriva ett brev till min pappa, skriva hur mycket han betyder för mig, hur tacksam jag är för allt han gett mig i livet, hur jag alltid känt mig så speciell i hans ögon. Jag har ingen kvar som jag känner mig så speciell och värdefull inför. Jag vet att jag är värdefull för många människor och att jag är älskad av många, och det är såklart ömsesidigt. Men den där relationen med pappa liknade inget annat.

Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte kunde bli irriterad på honom, speciellt under senare år. Hur irriterad jag än blev så förblev han dock alltid min favorit. Nu känns det så tomt. 

Livet för övrigt fortgår. Sommaren har inte varit världens roligaste. Poolen blev klar Alhamdulillah, det var dock inte som att vädret stämde in i någon hyllningskör till vårt vackra vattenhål. Till 95 % ensam hemma med 5 barn i sex veckor. Förlåt, jag älskar mina barn och skulle inte byta dem mot någonting, men det var inte helt kul. Det var halvkul, det var helkul när folk kom och hälsade på och när vi åkte till Muminland i Finland. Det var jag, barnen och mamma. Heeeeeelt underbart Mashallah. Min mamma är en pussgurka utan dess like. Sötaste kvinnan ever. Min pappa och mamma= den arabiska stiliga kungen och hans nordiska, blonda, vackra fru Mashallah. En era som är över och världen blir för mig aldrig lika vacker. 

Nu har småbarnen iaf börjat på förskolan igen. Oj oj oj säger jag bara, vilken bättre mamma man blir när man får lite paus. Hinna tänka åtminstone några tankar under dagtid, utan att bli avbruten. Fantastico. På eftermiddagen vill man bara springa till förskolan och se deras små ansikten som lyser upp när man kommer, Mashallah. 

Nästa vecka börjar Aydah och Isaam i skolan och den veckan har jag massa att göra. Veckan därpå ska jag börja rehabilitera mig själv. Jag börjar känna mig lite smått utmattad, jag glömmer saker som jag inte borde glömma och jag känner en trötthet som inte är utav denna värld alltså. Det sistnämnda har det dock blivit lite bättre med. Nej, näst-nästa vecka ska jag börja satsa på mig själv mellan 9- 15. Röra på mig, äta en nyttig lunch i lugn och ro, ligga i soffan och tänka. Städa, putsa och feja i lugn och ro. Borsta av mig otrevliga kommentarer som förpestar mitt liv.  Smörja in händerna flera gånger om dagen. Sminka mig, parfymera mig och känna mig fixad, om det så bara är för en städdag. 

Jag är så sjukt trött på att känna mig ofixad, fet och oattraktiv. Jag vill känna mig kvinnlig och om någon gnäller på något så ska jag veta att det är den personen som har problem, inte jag.

Jag har satt upp ett mål för mig själv: när jag har gått ner 30 (!) kg, ska jag köpte en stor fet garderob och fylla med kläder som passar min nya form. Jag måste nog börja lägga undan cash redan nu (lycka till med det Isabella). Jag har inte ens en garderob. Däremot försöker jag att inte fokusera på just det faktum att jag inte har en garderob. Jag försöker istället tänka på allt som jag har. 

Alhamdulillah för allt.

Idag efter förskolan

Nu har jag fått in en potatisgratäng i ugnen och till det ska jag steka lövbiff som jag haft ett tag i frysen. Ska nog smälla till med lite sallad också;) 

Någon riktigt tidig kväll för Amira o Hamdo blir det nog inte, Hamdo hade somnat på bussen på väg hem från parken, där de hade varit med förskolan. Men men, det är ju iaf fredag...

Den 16 är sista dagen på Ramadan Inshallah, det blir ingen munter Eid i år. Ska försöka rycka upp mig för barnens skull, kanske ta tag i lite Ramadan-pyssel imorgon Inshallah. Det skulle vara mysigt.

Idag tog jag en kvällstur med bilen, en riktigt lång sådan blev det. Först åkte jag till pappas grav. Som vanligt kände jag knappt nånting när jag stod där. Det har blivit så. Jag kan inte fatta att det är min pappa som ligger begraven där. Jag har försökt men det går bara inte. Aydah var med och hon började storgråta när vi stod där. Hon frågade varför inte jag grät och då svarade jag helt ärligt. Jag sa att jag inte gråter för att jag inte kan fatta att det är morfar som ligger där. De säger att man ska vara ärlig mot barn.

Sen gick turen vidare, lite överallt och så småningom förbi Södersjukhuset. Det är enda stället där jag får tårarna att komma. När jag kör förbi akutingången så känns det som igår vi sprang in där, jag, A och M. Jag hade aldrig en tanke på att det skulle gå som det gick. Sånt händer inte oss, sånt händer andra. 

Jag körde sakta vidare, förbi bänken nära ingången, där jag satt och grät en varm dag i juli. Det var en söndag, knappt några människor, minns att jag sen gick ner till gräsplätten i kurvan och satte mig där och bara grät och grät. 

Ibland känns det inte som att jag bearbetar något av det som hänt utan endast skjuter det ifrån mig. Jag trycker undan sorg och ilska och försöker tänka på andra saker. När det blir för mycket så tar jag en sådan här nattur med bilen, där får jag ro och jag väljer själv var jag vill åka.

Inombords är jag så arg för vissa grejer som hände de där dagarna i juli. Varför fick jag inte ringa till släktingar i Jordanien och berätta vad som hänt med pappa? Att man ber för någon som är sjuk eller går igenom svårigheter, är en viktig del av Islam. Varför lyssnade jag när jag blev tillsagd att inte berätta för någon där? Jag blir så arg på mig själv. 

Varför lyssnade inte doktorn på mig, varför gav de inte min pappa mer vätska? Varför gav alla läkare upp, varför gav vi alla upp? Varför hämtade Ayman mig så fort när pappa hade dött, jag hade velat sitta där längre. Varför låg jag så långt borta just den där natten, när jag legat så nära de andra nätterna?  Varför var det någon som sa att det inte är viktigt att vara religiös när vi satt där vid min pappas dödsbädd? Vad är det för tillfälle att säga något sånt? Varför tog jag inte fler bilder, varför satt jag inte bredvid pappa precis hela tiden? Varför var Koranen på mobilen avstängd den natten, när den var på när jag gick från rummet? Varför fick jag sån panik när jag kom in i rummet, istället för att vara lugn i min pappas sista stund? Varför fipplade jag med den himla mobilen? 

Jag går igenom de där dygnen om och om igen och får likadan ångest varje gång. Ju varmare det blir desto mer ångest får jag, det påminner mig mer och mer om tiden då pappa dog. Vem kunde tro att vi skulle vara en hel dag med familjen, vara glad och ha roligt, för att exakt en vecka senare begrava vår pappa. VARFÖR blev det så? Så många gånger har jag tänkt att jag ska börja med att regelbundet tvinga ut min pappa på långpromenader eller nån annan typ av träning. Hade han levt idag då? Var det stress över nåt som hade med mig att göra som skapade den där proppen? Var det oron över vårt obefintliga staket utanför dörren?

Bara Gud vet hur mycket jag saknar min pappa. Hans speciella doft, pappadoften. Hans lena stora kind som jag pussade ofta. Hur han alltid välkomnade oss, hur han alltid satt med nåt barn och kollade på morgonteve när vi sov över. Alla dessa inslag på arabisk teve som han ville visa titt som tätt, smörgåsarna som han alltid ville bre åt en. Den mest givmilda av dem givmilda, en generösare människa har jag aldrig träffat.

Den där fredagen när jag kom hem så pussade jag honom men jag kramade honom inte alls så nära, sa att jag nog luktade illa. Vem brydde sig om jag luktade illa? Jag inser att det är sådant man säger efteråt men det irriterar mig ändå. Jag hade problem med magen efter att ha varit på landet så jag satt på toaletten jättelänge. När pappa frågade för typ femte gången om jag inte var klar så nästan skrek jag åt honom. VARFÖR GJORDE JAG DET!? Jag vill ge mig själv en käftsmäll. Jag satt på toa så länge att jag kom försent till maten. Såklart hade pappa sparat en stor bit pannkakstårta till mig. Omg vilken ångest som väller över mig nu. Jag får snudd på panik när jag tänker så här länge på pappa och mina minnen med honom, därför försöker jag att inte göra det. Jag försöker få tankarna på honom, som kommer många gånger per dag, att vara så korta som möjligt. Det är inte speciellt svårt, mina dagar går i sådant tempo att man knappt minns vad man heter, inga tankar eller funderingar hinner stanna särskilt länge. Men nån gång stannar dem kvar längre än vanligt, utan att jag bett om det själv. Då kommer den där overklighetskänslan, det känns nästan svindlande. 

Annars har jag haft en lugn påskhelg, Aydah o Isaam har varit hos sina kusiner i Vetlanda där verkar ha haft jätteroligt och mysigt. Lycka är verkligen att ha kusiner, jag kommer själv ihåg hur kul jag hade med mina. Jag hoppad av hela mitt hjärta att mina barn ska ha bra kontakt med sina kusiner även bär de blir vuxna. De behöver inte prata varje dag i telefon men de ska höras regelbundet och gärna ses ibland. Om jag får bestämma alltså. Inshallah. 

Det får mig att tänka på alla de gånger jag sovit över hos mina föräldrar och barnen vaknat tidigt. Pappa gick alltid upp och satte sig och kollade på teve med dem, för att jag skulle få sova. Ibland stack jag då in och la mig i mammas o pappas säng för den var så himla skön. 

Idag är en sån dag då jag inte riktigt hänger med, fåniga bara fortsätter tänka, men har detta verkligen hänt? Jag ältar och ältar.

När vi kom hem så chillade vi bara lite och sen gick Ayman o hämtade på förskolan o sen Aydah. När alla väl var hemma så hängde vi i sovrummet allihopa. Ayman hittade någon annons på Blocket där det var nån som ville sälja vinterplåtar till poolen, för typ en sjättedel av det billigaste priset vi hittat hitintills. Jag ringde och hörde lite med han som sålde och sen bestämde vi att Ayman skulle åka och köpa dem. Det här var dock i Bohuslän så han övernattar hos en kompis i Göteborg. Barnen har gjort teckningar som han ska få när han kommet hem, så himla gulliga Mashallah.

Kvällen blev halvtrevlig eftersom det sista barnet somnade typ 22.30. Efter det pratade jag i telefon med två väninnor, det var roligt. 

Nu har jag vikt ett berg av tvätt och sen städat lite. 

Puss och godnatt.

I ljusets fart beger jag mig till Rissne, till en fyrarumslägenhet där jag sitter mellan min mamma och pappa i en skinsoffa, vi är hos min pappas vän Mustafa och dennes familj.

Sen är jag plötsligt hemma och har byggt ett hästhinder i korridoren, av täcken och kuddar som jag har lovat min mamma att lämna tillbaks sen.

Åh älskade, underbara helt ljuvliga barndom, kan du inte komma tillbaka, om så bara för en dag?

Nu går mina ögon i kors. Jag hoppas att jag drömmer om pappa Inshallah. Då ska jag säga allt jag vill säga. Kanske ger det nån känsla av tröst.

Efter att Aydah lämnats till skolan så gick jag med Isaam o Amira till förskolan, Ali och Hamdo stannade hemma med Ayman eftersom, ja, Ali är ett spädbarn och Hamdo fortfarande inte är frisk från Rota-magsjukeviruset. Amira hade en fantastiskt vacker klänning på sig, jag köpte den från Next, just med anledning av förskolefotograferingen. När jag kom dit så visade det sig att gruppfotot skulle tas utomhus, så 9.30 var jag tillbaks igen med Hamdo med mig, så han också fick vara med på fotot. När nu orkar jag inte skriva mer om förmiddagen, jag måste snabbspola fram till eftermiddagens möte med en av världens roligaste kvinnor. Alltså jag har fått överväga riskerna med att hon kanske otroligt nog nån gång stöter på den här bloggen och läser om sig själv. I såna fall vill jag sägs till dig attraktiva kvinna på lyxig gård någonstans i Sverige: allt jag nu skall komma att skriva om dig, skriver jag med glimten i ögat och kärlek. du har fått mig att skratta på ett sätt som ingen annan gjort, på ett bra tag. Att du gjorde det endast genom att vara dig själv, gör bara det hela ännu bättre. 

Iaf, det började redan på förmiddagen. Ayman satt och sökte på Blocket efter pooltillbehör, där hittade han en riktigt snygg poolfontän som vi spanat på ett bra tag. Priset på 14.000 har dock känts lite väl saftigt men nu såg han den alltså på Blocket för 4000. Eftersom det var en kvinna som stod på annonsen så ville han att jag skulle ringa och det gjorde jag. Jag stod med dammsugarskaftet i handen eftersom jag trodde att samtalet skulle gå fort. Där trodde jag fel. Sällan har jag i samtal med en människa som jag inte känner, fått så få sylar i vädret. Jag tror jag sa cirka fem gånger att jag skulle diskutera med min man och återkomma. Till slut frågade hon mig:

- Hurrudu, vem är det som bestämmer egentligen, är det du, eller är det din man? Här hos oss är det jag som bestämmer förstår du.

- Eeeh, svarade jag, det är lite olika, men eftersom det är han som ska installera den så måste jag ha honom med på noterna.

Efter det pratade vi nog ytterligare 15 minuter. Hon berättade om deras poolbygge, sina barn, sin man, Karlstad, vad hon gör under dagarna, redogjorde för samtliga anställda på ett stort poolföretag i Sverige, samt mycket mer. Hon hade ett kluckande skratt som omöjligtvis kan lämna någon oberörd. Min typ av person helt enkelt. Iaf, till slut fick jag möjlighet att lägga på men eftersom Ayman tyckte det verkade bra även fast det är en del jobb med att installera den, så fick jag chans att ringa tillbaka. Vi kom överens om att vi skulle komma vid 16 ungefär. 

Vi gjorde oss i ordning och åkte till IKEA och köpte nya gardiner till sovrummet samt plastad frotté med resårband. Så otroligt glad jag blev att hitta det sistnämnda! Jag har letat efter det jättelänge men det har inte funnits nånstans, måste vara nytt i deras sortiment. Iaf, vi åt två vegetariska pizzor var, Hamdo åt en bulle också. Sen åkte vi och hämtade småbarnen och sen Aydah. Väl i bilen så upptäckte Aydah att Hamdo hade en bulle så då började hon gråta. Jag sa att vi skulle köpa bullar till dem sen. På något sätt fick Oso det till att jag hade lovat att vi skulle köpa en pumpatårta. Han har tjatat om den där himla pumpatårtan ända sedan de var med Ayman på Citygross förra helgen och köpte en chokladtårta. Hur som helst, vi startade vår lilla resa och alla var vid gott humör, efter ett tag hade alla utom Amira och Oso, somnat. När vi väl kom fram så möttes vi av värsta feta grinden, det kändes som att köra rakt in i en amerikansk Dynasti. Kvinnan väntade på oss på uppfarten och hon hälsade med ett fast handslag och började genast berätta om sitt liv. Hon visade oss in i nån typ av ladugård och vi fick kolla på vattenfallet och pumpen och allt sånt. Hon pratade på som aldrig förr och det allra roligaste var när jag frågade om hon hAde någon instruktionsbok till fallet. Hon skrattade och sa att det hade hon inte, hon är en sån typ av människa som inte sparar en pryl, allt slänger hon. Observera då att vi stod i en stor lada med massa hästbås och varenda bås var fullproppat med prylar. Vid detta tillfälle bet jag mig faktiskt lite lätt i tungan för att inte börja gapskratta. Iaf, att hon senare frågade hur många barn vi hade och jag svarade fem, varpå hon såg uppriktigt förvånad ut och utbrast att det kunde man aldrig tro om mig, jag som såg så himla fräsch ut, gör ju inte att jag älskar henne mindre. Sen puttade hon till Ayman och sa att han hade en himla tur han. Ayman skrattade och sa ja, vid det här tillfället behövde jag få luft för jag orkade inte hålla mig för skratt längre. Som tur var så var Amira på väg ut från ladan så jag sprang efter henne. Jag hörde att bebisen skrek så jag gick till bilen och tog upp honom. När jag kom in i ladan igen så var de inte kvar. Jag gick ut igen och hörde rösterna nånstans. Då har kvinnan dragit med Ayman in, under poolaltanen och där hör jag att hon står och berättar någon gammal anekdot och Ayman verkar tycka det är trevligt för han småskrattar lite ibland. Till slut kommer de ut och då står vi ute o pratar en stund. Hon berättar en extremt rolig händelse som handlar om hennes granne och vid detta tillfälle fick jag iaf utlopp för mitt vid det här laget skyhöga behov av att skratta, för historien var verkligen helt sjuk. Där stod vi alla tre och gapskrattade, sen gick vi in i ladan och gav henne pengarna och Ayman började bära prylarna till bilen. Jag och hon fortsatte prata såklart och jag hade ärligt talat lust att fråga om jag fick stanna kvar på middag för den här människan ville jag ju spendera mer tid med. Jag insåg dock att det inte faller inom ramen för vad som anses vara ett normalt beteende så jag avstod ifrån det. 

Så fort vi hade kört fem meter så kunde jag inte hålla mig längre utan jG började gapskratta och försökte få fram vad jag skrattade åt till Ayman. Han började också skratta o allt kändes härligt. Ayman föreslog att jag kunde ringa och bjuda hem henne, eftersom jag tyckte hon var så fantastisk. Jag förklarade att det nog skulle verka rätt skumt.

Iaf, vi åkte och åt på Burger King och sen åkte vi hem. Det här minnet kommer jag bära med mig en lång tid framöver. Varje gång jag ser den där fontänen, som för övrigt är fantastiskt fin Mashallah, samt även ger massage för ryggen, så kommer jag tänka på den här dagen, eller kanske snarare stunden. Jag får lust att köpa mer saker på Blocket, kanske kan jag komma i kontakt med fler fantastiska människor. 

Hur som helst, nu måste jag gå och lägga mig. Imorgon väntar lämning av Aydah med alla barn i släptåg, eftersom Ayman ska vara på nåt jobbmöte kl. 7.30. Sen har jag habiliteringsmöte ang. Mohammed. Det får han följa med på eftersom jag inte kan lämna honom till förskolan. 

God natt.

Något annat jag måste bli bättre på är det här med vikten. Alltså på sistone har jag mest skämtat bort det här med min, ärligt talat, övervikt som jag har just nu. Ska jag vara helt ärligt så orkar jag inte riktigt bry mig om hur jag ser ut, eller snarare har jag sett så många exempel på överviktiga kvinnor som varit attraktiva ändå så jag tänker att det inte spelar någon roll. Däremot- hälsan. Jag vill inte bli andfådd av att leka med barnen i parken. Eller, ännu värre, det här hände senast idag: känna att jag kommer bli så pass andfådd av att gå upp med min dotter till hennes hängare utanför klassrummet för att hämta jackan, att jag hellre ställer mig nedanför trappan och tittar upp på henne medan hon själv hämtar jackan. Nu blir det sistnämnda ett något överdrivet exempel eftersom jag faktiskt tar mig upp för den där trappan, oftast minst en gång om dagen. Dock var det faktiskt så jag tänkte idag. Nej, det måste bli ändring! Inga mer jordnötsringar och Pepsi innan jag lägger mig. Det var nämligen det jag åt för 10 min sedan. Jag känner mig inte lycklig för det.

Anyway, det här med DNA. Jag tänker ofta på att man faktiskt bokstavligt talat, är en del av sina föräldrar. Eller rättare sagt, ens föräldrar är en del av en. Man har ju fått sitt DNA av sin mamma och pappa. Det här känns så skönt tycker jag. Det här låter helflummigt, jag vet, men jag känner att en del av mig kommer från min pappa och således kan de bra saker jag gör, härledas till honom. Jag vet inte hur jag ska förklara. Det är en bra känsla i alla fall. 

Men den här saknaden. Nej, den är inte att leka med. Ofta saknar jag att bara sitta och skämta med min pappa, driva om nånting. Min humor har jag verkligen ärvt av honom. Han kunde skämta med andra, med glimten i ögat och kärlek inflätat i skämtet. En gång till exempel, satt vi vid bordet och skulle äta, det var jag, min mamma och pappa samt Aydah. Pappa gav mig en fin köttbit och sen låtsades han att han glömde min mamma, varpå hon sa att hon också ville ha en köttbit. Vad gör min älskade pappa då, han tar en gigantisk fettklump som av någon anledning låg bland köttet, och la på hennes tallrik. Alltså jag höll helst seriöst på att smälla av av skratt, både jag och min pappa skrattade nästan så det kom tårar. Min mamma kände ju till vår jargong så hon skrattade hon med, kastade fettklumpen på min pappas tallrik och sen tog hon en köttbit. Det där pratade vi om enda sen dess. Det var liksom tider det. Eller när min pappa skulle driva med mig om att han var arg för nåt och så jagade han mig i huset och slog mig med en pinne som han brukade klia sig på ryggen med. Det var så roligt och hjärtligt och fantastiskt, fast det tänkte jag ju inte på då. Jag uppskattade det inte så mycket som jag borde.

Den är omöjlig att fylla. 

Det är skönt att skriva av sig här, om det här. Häromdagen satt jag bredvid Ayman i sängen och så påpekade jag hur kallt det var inomhus. Ayman sa att han skulle tända en brasa. Sen insåg jag att om det är kallt härinne, hur kallt är det då inte nere i jorden? Jag kände mig helt förtvivlad och började gråta.

- Vad var det som fick dig att tänka på din pappa? frågade han.

Då insåg jag att han, och andra också, kanske tänker att jag bara tänker på min pappa och vad som hänt, vid de tillfällen jag visar min sorg eller nedstämdhet. När det i själva verket är så att allt som hänt och alla mina minnen av min pappa, upptar säkert 70% av mina tankar just nu. Jag vill skrika ut det till världen: tro inte att jag inte tänker på min pappa. Tro inte att jag glömt honom eller inte saknar honom. Tro inte att sorgen försvinner så lätt. För det gör den verkligen inte, den tar sig en annan form har jag insett. Istället för att jag ligger i sängen och tittar upp i taket och avslutar varje dag med att gråta intensivt, så finns han där i tankarna nästan hela tiden. Ändå är det som att jag fortfarande inte förstår. Ibland kommer det som "blixtar" där jag plötsligt på en sekund, känner att min pappa dött. Då blir jag så chockad och tänker att det inte är sant. Jag vet inte hur jag ska förklara bättre än såhär. Just detta försökte jag få min mamma att förstå men hon fattade inte vad jag menade. 

Vet inte vad jag mer ska skriva. Jag läste nåt bra på en blogg för ett tag sen. Kommer inte ihåg vad det stod exakt men det gick iaf ut på att man kan låta en känsla lamslå en och bryta ner en för en stund, men man ska alltid minnas att ingen känsla varar för evigt. Panik behöver man därför inte få, det går över, den där allra värsta känslan. Nu talar jag nog inte främst om min pappa för den känslan kommer ofta, men överhuvudtaget, om man till exempel är riktigt arg eller besviken på någon, om man känner rädsla för nånting etc.

Hursomhelst, jag måste arbeta på att få lite mer spänning i livet överhuvudtaget, aktiviteter som inte är för barnen utan för mig. Min mamma är spontan, det gillar jag. Jag kan ringa henne och ba "jamen hej mamma, ska vi ses om en timme där eller där". Oftast svara hon ja. Min pappa var också spontan, Allah yerhamo. Min pappa var  roligheten själv Mashallah, han kunde få en att skratta så man grät. Det är också en egenskap jag gillar hos människor, humor. Livet blir tråkigt om man ska ta allting allt för allvarligt hela tiden. 

Jaja, nog för idag. Behövde få ut mig lite känslor efter en kväll där Amira kastade tvålpumpen över hela badrummet och hela huset ser ut som hej-kom-o-hjälp-mig. 

Jag minns också när jag lät mellan mamma och pappa och vaknade av att pappa plötsligt drog av plåstret från mitt då alldeles nya ärr efter blindtarmsoperationen. Han tittade och sa till mamma att det såg fint ut. 

Minnen och tankar om min barndom kommer upp verkligen hela tiden. Saker som jag inte tänkt på på länge. Insikten av hur viktigt barndomen gör att pressen på att låta mina barn få ha en alldeles lika fin barndom, känns ännu större. Jag inser dock att deras barndom inte kommer bli exakt likadan som min. För det första kommer den största delen av mina minnen från en tid då mina systrar var relativt stora och av den anledningen fick jag väldigt mycket uppmärksamhet av både dem och mina föräldrar. Jag behövde i princip aldrig vänta på min tur eller samsas med någon annan. Mina barn växer alla upp som en av fem syskon i väldigt nära ålder så det blir väldigt mycket träning på att visa hänsyn, vänta på sin tur och liknande saker. Kan kännas både positivt och negativt. Jag inser också att jag vill sänka ljudnivån i vårt hem. Jag minns fortfarande en gång när min mamma var arg och höjde rösten mot min syster. Så sällan skreks det i vårt hem, att jag minns den typ enda gången. Hos oss skriks det ganska ofta. Jag skriker på barnen, barnen skriker på varandra, Ayman skriker på barnen, vissa dagar skriker jag och Ayman på varandra, ibland skriker barnen på oss. Det är liksom inget aggressivt skrik eller något som är skrämmande men vi har en hög ljudnivå helt enkelt. Det behöver inte vara att man är arg på den man skriker på, utan att vi har en vana att inte bege oss till den personen vi pratar med utan istället skriker över halva huset. Det behövs liksom ofta för att höras. Ibland kan det kännas kärleksfullt på nåt sätt, ungefär som den där scenen i "Sunes sommar" då en flicka utan syskon sitter i sin husvagn och tittar ut genom fönstret, varpå hon ser Sune och hans familj skratta och skrika i husvagnen mittemot. Att det är ett livligt och roligt hem helt enkelt. Jag tänker dock ändå att det kan vara bra att sänka ljudnivån. Jag vill inte att barnen ska ha minne av att det var skrikigt.

Jag vill också ha bättre rutiner och traditioner. Det här med att äta frukost i sängen mellan mamma och pappa till exempel. Jag kan nog inte med ord förklara hur tacksam jag är för de minnena, den traditionen vi hade av att det alltid var samma sak, varenda helg. Hur mycket jag uppskattade det och hur trygg det fick mig att känna mig. Just nu är själva frukosttraditionen inget som jag kan införa med mina barn. För det första äter vi ofta typ foul, äggröra och lök-och tomatröra med bröd till frukost och det lämpar sig inte för att intas i sängen. Dessutom skulle det med fem barn under sju år antagligen komma smör, ost och marmelad på både väggar och tak samt större delen av sängkläderna. Jag får helt enkelt just nu satsa på andra traditioner, t.ex.: fredagsmys, extra festliga frukostar på helgerna, att vi bakar tillsammans under lördagen, återkommande händelser varenda Eid, sagoboksläsning varje vardag vid läggning.

Allt detta är under konstruktion. 

En annan grej som jag planerar att försöka införa, från och med imorgon redan tänkte jag, är aktiviteter efter förskolan. Nu tänker man kanske att jag ska köra runt dem till olika sporter och måleri och drejkurser, men det är inte så jag menar. 

Som det ser ut nu så kommer vi hem från förskolan och så går Isaam oftast in i sitt rum och bygger med Lego eller leker med sina actiongubbar. Aydah sitter ofta vid sitt skrivbord och pysslar eller så leker hon med nåt, idag byggde hon (så gulligt) en linbana till sina smånallar. Amira och Mohammed leker ibland i sitt rum, med pussel, Duplo eller sitt bilgarage, eller så går de fram och tillbaks mellan Aydah och Isaams rum. För det första blir det väldigt stökigt och för det andra är det ingen som umgås på nåt sätt. Jag menar absolut inte att man aldrig ska få leka själv i sitt rum, det måste man såklart få göra. Men jag har en idé om vad man kan ha för rutin efter förskolan och det är såhär: samtliga dörrar ska vara stängda och i dagsläget även låsta. Varje barn får välja varsin aktivitet, småbarnen väljer jag själv åt. Sedan tar vi ut de aktiviteter som de väljer och så har vi dem i vardagsrummet. T.ex tar vi ut Duplo till småbarnen, en liten låda smålego till Isaam och något pyssel till Aydah. Beroende på vad man har för aktivitet så får man sitta vid matbordet eller på golvet. Huvudsaken är att alla vistas i samma rum och som tur var är det ju öppet mot köket så jag är ju där hela tiden, även när det är dags för middagslagning. På det här sättet umgås vi mycket mer och det blir inte stökigt i alla rum utan endast i ett. Min tanke är sen att vi ska städa tillsammans innan middagen och sen får de se kanske 15 min på teve medan maten sjunker ner i magarna lite och sen ska det borstas tänder, tas på pyjamasar, ges medicin till Hamdo, tas på skenor på Amira, väljas böcker och läsas böcker och sen förhoppningsvis somna. Med fem barn under sju år är bara en enkel sak som läggning, ett ganska stort projekt. Därför vill jag ha stenhårda rutiner så att det går som på räls Inshallah. Vi har haft exakta rutiner för till exempel läggning, men det blir alltid att det rinner ut i sanden efter ett tag och man märker det direkt. Jag är helt enkelt inte den typiska "rutin-människan", trots att jag själv växt upp med många underbars rutiner, som som sagt fick mig att känna trygghet. Konstigt om jag då inte vill ge samma sak till mina barn, tänker jag. 

Jag har verkligen referenser och erfarenheter av en fantastisk och trygg barndom Mashallah. Jag vet vad som får ett barn att känna sig älskat, uppskattat och tryggt för det är känslor som jag själv upplevt när jag var liten. 

Jag kan inte visa min kärlek och min tacksamhet för min pappa längre. Det är försent. Jag måste ta den kärleken och ge den mer till mina barn istället och andra nära och kära. Låta min kärleksfulla uppväxt avspegla sig på den uppväxt jag ger mina barn. Då växer min mammas och pappas mödor inte bara till något underbart för mig utan även för mina barn. 

Hoppas någon fattar vad jag skriver, eller kanske är det bara en massa svammel. Det är mina tankar dock och det är dem jag vill skriva ner här, allra mest för min egen skull. 

Till sist vill jag säga att jag inte vill ge mina barn allt de vill ha, de får inte bli alltför bortskämda. Det kan vara jobbigt när man blir äldre. Jag kan få nästintill panik när det inte blir som jag vill eller när jag inte kan bestämma vissa saker. När vi inte fick komma in i Gaza så minns jag att jag blev helt hysterisk och grät och skrek, det kändes sjukt hemskt att det satt en förbannad gubbe därinne i en liten kur och bestämde att jag inte fick komma in. 

Jag kan känna mig panikslagen att jag aldrig mer (i detta liv iaf) ska få krama min pappa, hur mycket än jag vill det. Aldrig mer ska han knacka på dörren och stå utanför med en vattenmelon. Aldrig mer ska jag se honom gå utanför lägenheten med sina mörkblå vindjacka, sina khakifärgade byxor och sina mörka sportskor. Aldrig mer. Jag väntar på att polletten ska falla ner.