jagochmohammed

De små ljuden han gör, hans små fingrar som han spretar ut, ja till och med hans små fisar är något jag njuter av till fullo. Jag är så lycklig och tacksam för att han är här, en bebis under 2014 hade varken jag eller Ayman väntat oss, knappast någon annan heller för den delen. Det var verkligen meningen❤

Nu befinner jag mig på en plats dit man kommer för att man mött ett nytt litet liv. De här olika platserna är varandras motpoler. Till det ena stället är det verkligen ingen som vill komma, till det andra kämpar en del människor i många år för att få vara på i några dagar.

Lika underbart som jag tycker att det är att vara här nu, lika förfärligt tyckte jag det var att vara på MIVA på SÖS. Jag tycker det är så otroligt jobbigt att tänka på de där sista dagarna och framförallt den dagen då jag förlorade min älskade pappa. Det är verkligen det värsta jag varit med om. Det enda goda som kom ur de dagarna var att jag insåg hur mycket jag underskattat betydelsen av familj. Då menar jag inte betydelsen av egna barn eller man, utan hur högt man ska värdesätta egna föräldrar, syskon, fastrar, kusiner, syskonbarn. Jag önskar att jag kunde fått de tankarna på annat sätt, utan att 50 % av själva grunden till familjen, var tvungen att försvinna. 

Det är så väldigt påtagligt att pappa är borta. Det var till exempel så annorlunda igår när Aydah och Isaam kom hit med mamma igår och hälsade på. Likaväl som det var underbart att träffa mamma, så var det något som fattades. Så skulle det ju inte bli, mamma och pappa skulle ju komma tillsammans och ha alla fyra barnen med sig, precis som det varit innan. När Aydah föddes så kom de båda två, när Isaam föddes så kom de med Aydah, när Mohammed föddes så kom de med Aydah och Isaam och när Amira föddes så kom de tillsammans med Aydah, Isaam och Mohammed. Nu skulle de ju ha kommit med Aydah, Isaam, Mohammed och Amira. Och träffat lilla Ali, som kanske hade hetat Omar. Som kanske hade haft en mamma som inte skulle ha insett hur högt hon skulle uppskatta den lyckan av att ha två fantastiska föräldrar, som kommer med fyra fantastiska barn. Jag har lust att ge mig själv en fet smäll i ansiktet för att jag inte uppskattat vad jag haft. Eller rättare ett gott kok grovt stryk. Jag har ingen lust att klå upp mig själv dock. Jag försöker istället bli bättre och uppskatta det som jag fortfarande faktiskt har. Den här mammaledigheten hade jag tänkt att vara en hel del hos mamma och pappa. Vi skulle åka dit, bara jag och Ali, och umgås med dem. Det var en av anledningarna till att jag köpte den där himla Bugaboo-vagnen, den skulle jag nämligen kunna ta rulltrappa med. Då skulle jag själv kunna ta mig in till stan även de dagar som Hamdo var hemma och då skulle jag gå och fika med mamma och pappa, gå på restaurang, kanske barnvagnsbio. Nu får jag hälsa på mamma istället och det jag Inshallah verkligen göra. Umgås med systrarna mer, deras barn, en faster som jag insett faktiskt har mycket längre bak gående minnen av pappa än jag har. Ett minne som jag fick berättat för mig på sjukhuset, har verkligen satt spår.

Minnet av en riktigt ung pappa, som tillsammans med sina kompisar var vid stranden och badade. Så pass länge att de brände sig i solen. En pappa som sen kom hem och fick skäll av sin mamma för att det faktiskt inte är speciellt bra att bränna sig. Det minner gör mig så lycklig. Pappa hade en rolig ungdom, han hade många kompisar och var populär Mashallah. Han upplevde saker och hade ett spännande liv. Han hade en mamma som bar helt förstörd när han flyttade till Sverige. Hennes älskade son- så långt borta från henne. Pappa har verkligen varit älskad av många människor i sitt liv Mashallah. 

Iaf, jag kom in ensam vid 14 och fick ett rum. Där fick jag ta det lugnt samtidigt som de tog en CTG-kurva. Det var precis i personalbyte så efter en stund kom de nya och presenterade sig och efter ännu en stund kom barnmorskan tillbaks och undersökte mig. Det var som vanligt inte alls trevligt men hennes svar var desto trevligare, att huvudet var nersjunket och inte rörde på sig om hon puttade på lite. Det betydde att det skulle gå att ta hål på fosterhinnorna. Hon gick dock ändå ut för att diskutera med doktorn. Jag ringde inte till nån än för jag tänkte att jag inte vill ha samma pinsamma historia som i torsdags. 

 Sen minns jag inte riktigt, tror att jag bara väntade en stund och sen kom hon tillbaks och tog hål, efter att hon först gjort den otrevliga undersökningen först igen. Direkt efter så kopplades CTG för att se att ingen navelsträng ramlat emellan men det verkade det inte ha gjort. Hade på den ett bra tag. 

Ganska direkt efter att hon hade tagit hål så smsade jag mamma och Ayman och sen systrarna och några fler. Nu var det ingen återvändo!

Tiden gick och inte mycket hände, eller snarare inte ett skvatt. Inga värkar, ingenting. Efter drygt en timme fick jag värkstimulerande dropp tillkopplat och då började det kännas en del. Efter ytterligare en höjning så började det kännas så pass mycket att jag bad att få hålla i lustgasen men jag trodde inte att jag skulle använda den särskilt intensivt ÄN, men ville hålla den ändå. 

Tji fick jag för det dröjde inte länge innan jag knappt vågade släppa lustgasen. Nu gick det plötsligt väldigt fort. Jag vet inte vad tiden var exakt men håltagning skedde kring cirka 16.45, sen väntande jag minst 1,5 timme utan värkar och så en halvtimme kanske innan höjningen, klockan måste varit 19 ungefär. Barnmorskan hade undersökt innan höjning och då hade tappen blivit kortare och jag var öppen fortfarande cirka 3 cm. 

Någonstans i lustgas-dimmorna så anlände Ayman, minns att det var mitt i en värk och att jag bara hörde honom komma och hälsa någonstans långt borta. Han hade med sig bland annat mashmallows som han försökte få mig att ära och det var ganska gott. Iaf, efter en stund så undersöker barnmorskan igen och informerar samtidigt om att hon sänkt det värkstimulerande droppet två gånger, nu gick det tydligen lite för fort. Jo tack tänkte jag som knappt hann vila mellan värkarna. Hon undersökte igen och nu var jag plötsligt öppen 10 (!) cm. Jag trodde att jag hade hört fel men hörde Ayman diskutera med barnmorskan om att så här fort brukade det verkligen inte gå och då insåg jag att det nog var 10 cm hon sagt. 

Barnmorskan stängde av droppet helt för nu hade kroppen minst sagt kommit igång med egna värkar. Nu ångrade jag verkligen att det hade blivit idag, tänkt att kunna få skjuta upp smärtan drygt en vecka till. Jag började få lite panik, det gjorde ont i princip hela tiden och då menar jag liksom inte lite getingstick- ont utan snarare ont som att någon tog Isaams oranga sopbil och körde igenom min kropp. Snart hörde jag mig själv skrika rakt ut och undrade om detta verkligen hände. Låg jag verkligen här, frivilligt, och utsatte mig för detta igen? 

Jag fick ligga på sidan en stund och då blev krystvärkarna starka. Nu var det ny personal så de måste ha kommit in nån gång under denna period. Den nya barnmorskan sa att jag kunde testa att krysta när värken kom, även om huvudet inte var helt nedträngt.. Då fick jag den där känslan som jag minns såväl från Amira, att jag vill så otroligt mycket inte gå vidare med det här, men visste att jag var tvungen. Det finns ingen annan utväg att nu skulle det göra ondare och ondare.

Jag krystade på och skrek i en salig blandning och hörde i dimman att nu går det framåt. Jag försökte verkligen lyssna på barnmorskan när hon sa att jag skulle krysta. Vid näst sista krystvärkarna så hade jag tydligen hållit ihop benen men så fick jag absolut inte göra sa sköterskan. Huvudet var ute så det var inte bra att trycka ihop benen/ Så vid nästa värk sårade jag på benen det värsta jag kunde och tryckte på så hårt jag kunde och då åkte hela babysen ut. Jag hade glömt vilken otroligt underbar känsla, det fascinerar mig fortfarande att man kan gå från otrolig smärta till ingen smärta alls, på några sekunder. Jag hörde Ayman halvskrika lyckligt och glatt och sen tittade jag ner och såg babysen ligga där. Sen fick jag upp honom och var väldigt lycklig. För första gången vid någon av mina egna förlossningar, så fylldes mina ögon av tårar. Jag tänkte direkt på pappa❤ 

Iaf, vi gosade lite med honom och sen ville han amma. Vi hade lite lugn och ro en stund och sen var det dags för vägning och mätning. Han vägde 5060 g och var 55 lång. Det räknas nog som ganska stort för nu på BB så tar de blodsockret regelbundet på honom och så extramatar vi var tredje timme. Ursäkta det hastiga avslutet men nu går mina ögon i kors.

Vad är det med lukterna på förlossningen egentligen? Det luktar inte direkt äckligt men det luktar så mycket...förlossning? 

Iaf ringde jag imorse och fick en tid kl 14. Nu är jag här och de har kopplat CTG- kurva, eller rättare sagt så har jag legat med den ett bra tag nu. Blir det nån igångsättning eller inte har jag inte fått veta än eftersom de inte undersökt. Nu ska jag iaf få skaldjurspaj så nåt kul har dagen i vilket fall som helst bjudit på.

Jag satt nyss och tänkte på hur det var för min farmor när hon skulle föda pappa. Det fanns ju definitivt ingen bedövning att få och antagligen vara det hemma, antar jag. Undrar vad pappa vägde och hur lång han var? 

I vilket fall som helst så föddes han och ett långt, spännande liv väntade honom Mashallah. Även om jag önskar så innerligt att det kunde ha blivit längre. Min syster sa nåt smart när jag träffade henne sist och det var, att om man som dödssjuk får beskedet att man bara har ett år kvar att leva, eller kanske ännu mindre, så skulle det kännas så otroligt kort. Men om vi nu skulle få beskedet att vi får tillbaks pappa i ett år, skulle det kännas så underbart långt. Jag tror att jag skulle sälja allt jag hade (alltså saker, inte hus) och försöka låna pengar av nån och sen ta med pappa och mamma och helst systrarna och familjerna och försöka resa till någon underbar ljuvlig strand på typ Maldiverna eller nåt. Där skulle vi bo hela året och ha det underbart. Om pappa själv fick välja så skulle han nog ha bott kvar hemma dock. 

Egentligen är det inget bra att fantisera om såna här saker för jag blir så besviken när mina tankar och fantasier kommer tillbaka till verkligheten.  

Igår var jag hemma hos min faster eftersom min kusin fyllde år. Vi åt mansaf och sen knafa till efterrätt. Det var helt fantastiskt gott Mashallah och såklart tänkte jag på hur mycket pappa hade njutit av den middagen om han hade varit med. Det var nog flera som tänkte så. Jag fick förresten gosa med min kusins nya barn och det gjorde ju inte precis att längtan efter en igångsättning avtog. Deras bebis var ju dock mindre än vad våra brukar vara redan när de föds så jag hoppas på en lite mindre baby denna gång. Tänker att det kanske finns hopp för det eftersom jag ju bara gått upp cirka 10 kg, att jämföra med typ 35, de andra gångerna. Det tänker jag ju dock inte säga till barnmorskorna för då kanske de inte sätter igång mig.

Nu blev det en liten paus för barnmorskan kom in och undersökte. Det lät på henne som att det blir en igångsättning för huvudet verkade ligga bra. Dock hade inget annat förändrats så så mycket för de lite faktiskt onda värkarna jag hade igår kväll. 

Jaja vi får se, hon skulle diskutera med doktorn. Bäst jag äter upp min smörgås som jag fick till pajen.

Hur som helst, när mamma och Aydah hade kommit så åkte vi strax iväg. Jag hade packat lite kläder och hygienartiklar i min handväska. I en liten presentpåse hade jag packat en liten pyjamas som jag fått av min syster, en body och ett par byxor som jag fått av min mamma, samt en liten dräkt och tossor som jag själv hade köpt kvällen innan. När vi kom fram till förlossningen insåg jag dock att jag glömt påsen och det var nog lika bra det. Iaf, när vi kom in till rummet på förlossningsavdelningen så greps jag av en väldig nervositet. Dels för att jag inte trivdes att vara på sjukhus, efter den senaste tidens upplevelser, dels för att jag insåg vilken otrolig smärta jag skulle komma att känna i just detta rum. När sköterskan kollade mitt blodtryck så var det alldeles för högt så hon försökte lugna mig lite och sen fick jag ligga med en ctg-kurva i en halvtimme ungefär. Barnmorskan som undersökte mig ansåg att det skulle bli svårt att sätta igång mig genom att ta hål på vattnet eftersom tappen var lång och huvudet var ruckbart. Jaja, orkar inte dra alla vändor men efter ett antal timmar kom doktorn iaf och satte sig på en pall framför mig och typ...tittade lite medlidsamt på mig. Hon förklarade på ett pedagogiskt sätt, för att göra en lång historia kort, att det var bättre att avvakta med igångsättning. Om huvudet var ruckbart så kan navelsträngen råka ramla emellan när man tar hål på hinnorna, då är det akut sövning och kejsarsnitt som gäller. Något jag inte vill uppleva. Vi kom fram till att det bästa var att avvakta så jag har nu en ny tid på söndag. De har bokat mig för igångsättning då men man får helt enkelt se hur det ser ut. 

När vi kom hem igen så var alla utom mamma i parken men de kom hem ganska snart. Min kusin och hans familj var också med och jag måste medge att jag kände mig lite misslyckad framför alla, att vara hemma utan någon bebis. Sen såg jag att det låg en jätteballong på hatthyllan, precis en sån ballong som ser ut som en stor ljusblå fot och sen står det "It's a boy" på. Min syster hade köpt den åt mig. Först gjorde den synen mig ännu mer besviken på att det inte blivit nån igångsättning, hade ju varit så mysigt att komma hem till den ballongen. Sen kom jag på att det ju blir jättekul att få kolla på ballongen ända fram till förlossningen, när det nu blir. Nu svävar den här bredvid baby-sängen så fint och jag är verkligen glad för den. Jag vet inte vad det är med mig och heliumballonger med baby-motiv alltså, jag älskar det verkligen. Så himla fint är det med ballongen bredvid en baby-säng. 

Till sist lägger jag in en bild som Ayman mms:ade när jag var på väg hem från begravningsplatsen. Den fick mig att ändå känna hopp om livet. 

Nu ligger det någon bredvid pappa även på andra sidan, eller rättare sagt det ska nog läggas ner någon där, för ett hål är uppgrävt och det ligger plankor över. må Gud underlätta för dem som snart ska begrava sin anhörig, det är inte lätt.

Jag insåg ju att det nog inte skulle bli möjligt att ligga bredvid pappa för då skulle jag behöva möta döden illa kvickt och det vill jag ju faktiskt inte. Ändå känns det lite jobbigt. Nu är det liksom kört. Fast ändå känns det bra på något sätt, att det ligger någon på varje sida om pappa. Han gillade ju sällskap. Hoppas bara de inte ska ha begravning idag efter Duhr för det är ju snart och nu fullkomligt öser det ner. Det är okej att sitta här i bilen men jag vill åtminstone lyckas smita ut en liten stund.

När småbarnen gått och lagt sig så gjorde jag, Aydah och Isaam, våra egna studsbollar. Det var mysigt och under tiden höll jag på tvätta tyget till min Bugaboo. Jag står bara inte ut med den där förbenade vagnen så nu tänker jag försöka sälja den. Jag saknar min gamla City Select, även om den är mycket trögare att köra så slipper man bli irriterad hela tiden för att barnen till exempel drar av suffletterna eller öppnar spännena till teleskophandtaget. Som tur var har vi den ju kvar, den ligger på vinden. 

Imorrn ska jag bedömning vid specialistmödravården i Huddinge. Min förhoppning är att de säger att jag verkar redo för förlossning och därför får sättas igång på torsdag Inshallah. Min inte så höga förhoppning är att de säger att vi ska avvakta. Det skulle kännas mindre kul eftersom min syster kommer från Vetlanda på torsdag Inshallah och mina systrar och mamma o systerdöttrar skulle vara här hemma hos oss när vi är på förlossningen. Aydah ser fram emot myskväll med dem Inshallah. Vi får helt enkelt se hur det blir. 

Imorgon efter bedömningen tänker jag åka till gravplatsen. Jag var där i söndags och då kändes det otroligt overkligt, likaså när jag läste pappas annons i tidningen dagen därpå. Just annonsen kändes nog konstigast av allt, jag tänkte flera gånger att det måste vara nåt typ av dåligt skämt. Min pappa i en dödsannons? Det stämmer verkligen inte men tyvärr så gör det ju det. 

Jag ska börja med ett album om min pappa. Som någon sorts långtidsterapi. Det kommer bli bra för mig, jag älskar att fly in i de där fotoalbumen. Det retar mig nåt otroligt dock, att jag nästan aldrig kollade i dem tillsammans med pappa. 

Iaf så började dagen med att Ayman, Aydah och Isaam gick till moskén.  Sen hade de åkt till Toysrus och fått välja varsin present och varsin till Mohammed och Amira. Aydah valde en Doctor McStuffins-docka och Isaam en Batman-dräkt. Till Amira valde de en My Little Pony-utklädningsklänning och till Mohammed en prinsess-sparkbil. Den sistnämnda presenten blev nog populärast bland småbarnen, det har varit vilda slagsmål om den både under förmiddagen och nu under kvällen. Iaf så fick Ayman och Isaam åka och lämna tillbaks Batman-dräkten eftersom den var alldeles för liten. Någon större fanns tydligen inte så Isaam hade fått en 79 cm hög Darth Vader istället. När de kom hem igen så pratade vi med Aymans familj i Gaza, man kunde se dem på bild och de kunde se oss. Jag var inte i mitt esse precis men jag fick fram några hälsningsfraser iaf och det var väldigt kul att se dem. 

Vi åkte sen till Heron City och där träffade vi min mamma och mina systerdöttrar. Vi åt på Pizza Hut och sen åkte vi till Hågelbyparken där vi träffade Aymans bror, min svägerska, hennes syster och mamma plus deras familjer. När vi kom satt de där vid några bord i parken och hade dukat upp med dricka och bakelser. Det hela blev faktiskt en väldigt trevlig stund och i korta stunder tänkte jag inte alls på att pappa inte var med. Vi tjejer satt dessutom ganska länge utan männen och så hade det nog varit annars också. Att han inte var med blev inte lika påtagligt då även om det alltid fanns där någonstans i tankarna. Barnen lekte och hade jätteroligt Alhamdulillah. Sen ville Aydah och Isaam följa med mormor och systerdöttrarna hem, vilket de fick. Där hade de fått fler presenter och under tiden Isaam byggde med sin present hade han sagt, "tack för presenten mormor", berättade min systerdotter på sms. Jag smsade då tillbaks att hon skulle säga att presenterna var från morfar också. Sen smsade hon att när hon hade sagt det så hade Isaam sagt "tack för presenten morfar". Det sprängde på något sätt mitt hjärta i tusen bitar men samtidigt kändes det bra. Morfar blir inte bortglömd❤ Nu är vi här hemma och Ayman håller på fixar någon kyckling i ugn. Eid blev definitivt inte som jag tänkt mig vid Ramadans början, aldrig kunde jag föreställa mig att min pappa inte skulle vara hos oss. Ändå blev dagen ganska mysig och jag tror att pappa skulle vara glad att vi som var hemma var tillsammans och att vi ändå kände någon sorts glädje. Även om glädjen aldrig blir det som den var.

När åskandet hade gått över så ställde jag mig och diskade en stund. Jag tände inga lampor, det mörka som kom av vädret kändes ändå lugnande på något sätt. Sen satte det fart med busvädret igen och den här gången satt vi alla i soffan. Nu har det lugnat ner sig.

Min bästa kompis tipsade mig om Madeleine Ilmrud, hon som varit med i Familjen Annorlunda. Jag har läst hennes blogg förut men hade ingen aning om att hennes pappa dog i cancer under tiden Madeleine var gravid. Hon skrev så fint om det och en grej kände jag mig verkligen igen i- att man inte längre är rädd för döden. Jag har alltid känt extremt obehag inför att ligga i en grav, det gör jag inte alls längre. Döden känns verkligen inte som nåt skrämmande. Det enda som känns skrämmande är om jag skulle dö av någon sjukdom eller olycka, medan barnen fortfarande är små. Mest för deras skull, det vill jag inte att de ska behöva vara med om. 

Idag var vi och badade i Bredäng. Det var inte alls trevligt, åtminstone inte mot slutet. Då började jag tänka på när jag var liten och var på samma badplats med min pappa och då började såklart tårarna att rinna där på en liten väg i skogen. Jag ville bara åka hem, till huset som pappa byggt och som jag älskar så mycket. Om jag gillade det här huset förut så kan man nog säga att jag älskar det ofantligt mycket efter att pappa lämnade oss. Jag minns att samma natt som pappa dog och vi kom hem, skulle jag gå av bilen och gå in i huset. Istället började jag gå längs med den stora gropen för att komma fram till pappas mish-mish-träd. Jag hade nog inte grepp och varken rum eller tid men som tur var sprang Ayman halvt hysteriskt efter och tog tag i mig och frågade var jag skulle. När jag svarade att jag skulle till pappas träd så sa han att allt det här som finns här är ju byggt av din pappa, det var inte bara trädet som han älskade. Det kändes bra och när han hade lett mig in i huset så gick jag runt och kände på valven och väggarna och sen gick jag ut på balkongen och drog händerna längs det skrovliga teglet. Pappa var så stolt över teglet och att den svenska ambassaden i Ryssland var byggt med likadant tegel. Varför uppskattade jag inte det pratet mer, varför visade jag inte mer intresse? Åh om jag bara åtminstone kunde ringa min pappa en sista gång.

Iaf åkte vi till Skärholmen efter badet och åt. Ayman fastade ju så han köpte lite kött och vattenmelon under tiden och Amira sov så det blev en lugn middag. Inte var det trevligt för det dock. Jag vill aldrig mer åka till Skärholmen, eller nåt annat köpcentrum eller stan för den delen heller. Jag vantrivdes verkligen bland alla människor och framförallt blev jag avundsjuk när jag såg hur sorglösa och lyckliga de verkade vara. Det är inte det att jag inte unnar andra människor att vara lyckliga, det har jag också varit, just nu vill jag dock omge mig med människor som går eller nån gång har gått igenom samma sak som jag. Men vad vet jag, det finns inget som säger att de personer som jag såg skrattandes i centrum, inte själva har förlorat sin pappa. De har kanske dock bara kommit längre i sin process? Fast samma person som man var innan tvivlar jag på att man blir.

Sen åkte vi hem igen och så åt vi vattenmelon. Sen tog Ayman med sig Aydah, Oso o Amira för att fixa nåt med däcken på bilen. Hamdo klättrade upp på bordet och ner i sin matstol och satte fast sig själv där. Sen måste jag ha somnat för jag vaknade av att Ayman ringde och frågade om vi skulle åka till ett annat bad istället. Det gjorde vi, eller rättare sagt vi letade runt efter nåt bad i Södertälje som han kände till som tydligen skulle vara så fint. Det gick inte så bra att hitta dock eftersom han inte mindes vägen riktigt. Till slut hittade vi iaf nån typ av strand men då hade klockan redan hunnit bli över 21. När vi kom dit så satt det mängder av syrianer i olika små grupper, de åt och rökte vattenpipa och barnen lekte. Först var det lite skrämmande tyckte jag eftersom vi inte riktigt passade in i sällskapet om man säger så. Sen kände jag snarare att det var lite mysigt och barnen verkade trivas. Jag tänkte på hur mysigt det skulle vara om pappa hade varit med.

Flera gånger varje dag så tänker jag att det kanske bara är en mardröm ändå. Drömmar brukar ju dock inte vara såhär långa. Det är bara att allt fortfarande känns så overkligt.

Min saknad efter pappa är i princip obeskrivbar, men säkert inte ofattbar för den som gått igenom nåt liknande. Det enda som hjälper mig något är att läsa om andra som varit i samma situation. Ikväll hittade jag en tråd på Familjeliv, startad av en tjej som precis som jag förlorade sin 73-åriga pappa i en massiv hjärnblödning. Det var flera som skrev i tråden, alla med olika erfarenheter men med något gemensamt: de hade alla förlorat en nära anhörig. De flesta som skrev  hade förlorat den anhöriga väldigt hastigt. Det blir så svårt att förstå. Först skulle man förstå att ens pappa var väldigt svårt sjuk och enligt läkarna skulle han inte överleva. Hoppet var dock definitivt det sista som lämnade mig. Sedan skulle man förstå att ens pappa lämnat en. Det jobbar jag fortfarande med. Sen igår känns det bara värre och värre dock så jag antar att jag kanske börja komma ut chock-fasen och in i nästa. De kan tydligen flyta ihop sådär.

En sak är säker: jag har nog aldrig tänkt så mycket i hela mitt liv. Eller rättare sagt, tänkt så intensivt. Alla våra minnen, från de allra första minnena jag har till de allra sista. Tänkt på den där sista dagen som var så himla trevlig och fin och vilken helt otroligt tur det var att min syster var där, dels för att de då hann ses och dels för att jag då åkte till mina föräldrar på fredagen istället för på lördagen, tack Gud för det. Jag tänker på de där långa men samtidigt sammansvetsande dagarna på sjukhuset och ljudet av min syster som sprang i korridoren. Hur jag bara hann be en snabb bön till Gud om att det inte skulle vara ljudet av en människa som sprang och när jag insåg att det var det, att det inte skulle vara någon av mina systrar. Hur jag sen sprang det snabbaste jag kunde genom korridoren och runt hörnet, i mitten av några sköterskor som stod utanför rummet och som skingrade sig när de såg mig komma. Fipplandet med mobilen för att få på Koranen samtidigt som jag knappt kunde andas. Resten försöker jag undvika att tänka på än så länge. Det var min syster som till slut fick säga åt mig att komma och sätta mig bredvid pappa och när jag väl hade gjort det så ville jag aldrig gå därifrån. En lukt kunde man tydligen inte spara, det hade jag googlat under samma kväll. Känslan av en kram kan man ju spara men bara inom sig. Allt känns fortfarande så otroligt overkligt.

Vi systrar och mamma hade fått varsin kopia av ett brev som grannarna hade skrivit. Brevet innehöll ett antal minnen som de hade utav pappa. Det var det bästa, och det värsta, brevet jag läst i mitt liv. Det gav mig en annan sida av bilden av pappa. Han var en hjälte och förebild för ett barn även utanför familjen. Brevet fick mig att ifrågasätta om jag överhuvudtaget skulle klara detta. 

Resten av kvällen blev rent utav ångestladdad. Den här bubblan som jag ofta känt att jag gått i börjar mer och mer spräckas. Snart är jag tvungen att till 100 % förstå att det här händer på riktigt. Jag och Isaam kollade på en Karlsson på taket-film men till slut orkade jag inte se mer. Vi har sett det den så många gånger medan pappa levde så jag orkade inte. Vi läste ett Pettsson- bok istället och sen byggde vi med smålego. Efter det sommade vi i soffan framför Smurfarna. Ayman har varit i moskén på Tarawih-bön, vilket jag är väldigt glad för. Han gör duua för pappa och för sin egen också. 

Det här med att uppleva något som känns som en mardröm och som man bara vill vakna upp ifrån, har fått en helt ny innebörd för mig. Det är verkligen så det känns. Ibland tänker jag på riktigt att det verkligen är en riktigt riktigt jobbig dröm som verkligen drar ut på tiden, snart kommer jag vakna och allt blir bra igen. Denna känsla håller ju bara i sig under någon sekund.  Jag är fullt medveten om att det inte är någon dröm men det är bara för overkligt och hemskt för att kunna tro är verklighet.

Att plötsligt försöka förstå att en person som man levt med i hela sitt liv, plötsligt är borta, är lite för mycket för att ta in. Jag väntar på att min pappa ska knacka på dörren och stå där utanför med en vattenmelon eller något annat gott. 

Idag var vi på en gård i Huddinge. Där var båda systrarna och alla barn, min faster o kusinerna med familj och såklart min mamma. Nu känns det helt konstigt att skriva "mamma". Min mamma ska ju inte vara ensam, hon hör ju ihop med min pappa och de är ju alltid tillsammans. I andra familjer kan det vara så att mamman är ensam, antingen änka eller frånskild, men i vår familj ska det ju inte vara så. 

Hur som helst så var det väldigt trevligt på den här gården, barnen badade och lekte. Hade allt varit som vanligt så hade det varit en helt perfekt sommardag, knappast kan det bli bättre. Nu kändes det mesta bara hemskt och tragiskt. Jag tror inte bara det var jag som kände mig ledsen, eller jag vet att det inte var så. Vi glömmer inte här underbara pappa och morfar❤ 

Jag träffade min kusins nya barn också, han var helt underbart bedårande Mashallah. Vi pratade en del om min igångsättning men på nåt sätt satt jag där och kände att jag inte riktigt är på det klara med att jag snart ska ha ett eget litet spädbarn Inshallah. Hade livet varit som vanligt nu så vet jag exakt hur jag skulle ha betett mig. Jag skulle varit på bra humör, varvat shopping för baby i Skärholmen med besök hos mina föräldrar och kanske hängt hos min kompis som jag för övrigt saknar. Tagit vara på den sista gravida tiden. Den här sommaren blev så otroligt mycket, inte alls som den skulle bli. Allt är skrivet och så, men i min hjärna är det verkligen ingenting som stämmer. Jag hänger inte riktigt med. Har märkt att det hjälper att sysselsätta sig med nåt, min projekt är att rejält minska antalet prylar i mitt hem. För nån månad sen var jag med mina föräldrar och alla barnen i stan. De hade varit på bio och sen sågs vi på Drottninggatan. Jag gav som förslag att de skulle gå hem till sig med barnen så att jag kunde kolla lite i affärer medan pappa tyckte att vi skulle gå hem tillsammans och umgås istället. Som vanligt fick jävla jag som jag ville. Det var inte länge jag kollade i affärer och vi umgicks och hade jättemysigt när jag kom hem till dem sen men ändå. Jag la min tid på att gå runt och leta efter saker som jag egentligen inte behövde och som heller inte gör mig lycklig förutom kanske en kort stund. Istället för att gå hem, sitta med min familj, ta vara på tiden med dem och kanske sitta bredvid min pappa i soffan framför fönstret. Jag blir så förbannad på mig själv när jag tänker på det här, samtidigt vet jag att sånt är livet. Man lever inte alltid exakt som man borde. 

Min högsta önskan är att åtminstone få drömma om min pappa. Det skulle vara underbart och jag är övertygad om att jag får göra det snart. Att allt som händer är en verklighetstrogen mardröm har jag gett upp. Jag inser att det sker på riktigt, men om jag verkligen förstått att min pappa är borta, vet jag inte riktigt. 

Idag var vi på den islamiska delen av Skogskyrkogården för att promenera runt lite och titta på olika gravstenar. Vid flera tillfällen så förstod jag inte riktigt vad vi gjorde där. Varför var inte min pappa med, varför gick vi runt bland okända människors gravar? Vad gjorde vi överhuvudtaget på en kyrkogård? Det hör inte till vanligheterna när det kommer till val av aktivitet, att åka till en gravplats. Om inte någon har dött. Som min pappa har gjort. Han har dött och hans kropp ligger i en kista under jorden. Igår kväll fick jag nästintill panik över att min pappa låg där. Det var första natten någonsin som min pappa låg under jord, istället för i sin varma säng. Jag grät och halvskrek och minns att jag drog fötterna längs med varandra upp och ner så hårt jag kunde. Ayman läste Al Fatiha och upprepade att det ju bara är hans kropp som ligger där. Till slut var jag så utmattad så jag somnade. 

Ibland tror jag fortfarande att jag är i chockfasen. Jag förstår inte hur någon kan dö så fort. Under kvällen har Ayman varit på Tarawih och Aydah ville leka frisörsalong. Det var inte så avancerat, jag kunde bara ligga på sängen så fixade hon frisyrer. Under tiden googlade jag lite olika frågeställningar och hittade väldigt många som varit i samma situation. Det kändes tröstande men framförallt hjälpte det mig att förstå att sådant här faktiskt händer. Varje år drabbas till exempel 10 000 personer i Sverige av plötsligt hjärtstopp. Av dem överlever bara cirka 500. Det otäckaste är att en del av dessa är helt friska sedan innan. Ingen går säker helt enkelt. Om jag har svårt att förstå, hur känns det då för en till exempel mamma till en 20-årig son vars hjärta plötsligt bara stannar? Apropå mamma så har jag fått en helt ny syn på henne nu och insett att jag måste uppskatta all tid vi får. Inte bara med henne egentligen utan med mina systrar också. Ja hela familjen. Tyvärr är jag inte alls bra på att prata om känslor och speciellt kramig är jag inte heller. Det blir nog nåt jag får öva på om jag lever.