jagochmohammed

Jag sitter här och längtar tillbaka till mitt gamla liv. Nu är livet någonting annat, något som jag inte alls tycker om och inte finns det något som jag tycker är roligt att göra. Jag hoppas att det blir bättre med tiden men det känns inte så. Jag önskar att jag kunde få bara 10 minuter med min pappa. Då skulle jag ligga på hans arm, som jag gjorde när jag var liten, och berätta för honom allt som jag aldrig hann säga. Ayman säger att han redan visste allt det och jag försöker att trösta mig med det. 

Förut brukade jag alltid tycka det var så mysigt när man var inomhus och det var mörkt och kallt och blåsigt ute. När man hörde vinden vina genom träden eller regnet smattra mot fönstret. Nu för tiden tycker jag inte att det är mysigt längre utan bara hemskt och lite ångestframkallande. Jag börjar tänka på döden och hur omysigt det skulle kännas att ligga i en grav. Precis så där är det just nu. Jag hoppas att den känslan ska gå över efter Hammodis operation. Fast, jag tycker fortfarande att det kan vara mysigt, ibland. Men då ska det åtminstone vara ljust ute. I vilket fall som helst så ska jag till psykologen på fredag och det kommer vara bra för mig. Jag ska försöka gå tillbaka till själva grunden av varför min BVC-sköterska skickade mig dit, nämligen mina många och dagligen förekommande tankar och funderingar kring döden. Jag hade så även efter att jag fick Isaam men nu är det mycket mer intensivt. Ofta börjar vi prata om både det ena och det andra men på fredag tror jag att jag vill prata om just detta. Och så blir det väl en hel del snack inför Hamdos operation.

Ja idag är det en vecka kvar till Hamdos (kärt barn har många namn) operation Inshallah. Det är SÅ jobbigt att gå och vänta på att nån kanske ringer och ställer in operationen. Jag säger som jag sms:ade till min syster när hon frågade när vi ska åka: jag vill gå och lägga mig och vakna på fredag efter kontorstid! För övrigt har jag och kidsen riktigt mysigt här hemma om dagarna. Vi tänder brasor, tittar på teve, leker, pratar och gosar. Imorgon ska vi gå ut (!) och gå till BVC, eller rättare sagt jag, Aydah och Amira. Amira har läkarkontroll (sex-månaders) och Aydah ska få göra om syntestet som hon gjorde på fem-årskontrollen. Sen ska vi hämta killarna hemma och så drar vi till sjukgymnasten. Igår på kvällen hade jag och Hamdo förresten så kul. Han satt bredvid mig och leken gick ut på att han plötsligt skulle anfalla mig och då skulle jag gapskratta! Han tyckte det var hur kul som helst och det var första gången jag upplevde att han verkligen fattade att vi lekte en lek. Det var fantastiskt och jag lyckades filma med mobilen också. Ska försöka lägga ut det här.

Nu lägger jag mig, efter en riktig mys-dag. Mamma o pappa har varit här o bakat bullar med barnen. Riktigt smarriga blev de. Jag gjorde mitt livs första Mlokhia och det blev jättebra! Kändes som en seger faktiskt, eftersom jag och köket inte riktigt kommer överens. Ayman och jag kollade på en helt värdelös action-film på kvällen, det stod att Van Damme skulle vara med till Aymans stora lycka. Han var med i max fem minuter och resten av filmen var det diverse gubbar som pucklade på varandra. Vi satt mest och tittade på Hammody som var på sitt bästa humör och bjöd på ett riktigt uppträdande Mashallah. Imorgon är det späckat schema, vi ska nämligen GÅ UT!! Först ska vi till kardiologen, Mohammed ska få sin spruta med vaccin mot RS. Det är inte populärt hos honom kan jag säga! Sedan ska vi till sjukgymnasten.

Just nu händer det inte så mycket i mitt liv. Det är jag, utan att ljuga, faktiskt riktigt nöjd med. Om det inte händer något så är allting som det brukar vara, vilket automatiskt innebär att det inte händer något hemskt. Alla mår bra och jag känner mig tacksam för allting i mitt liv. Det kan dock inträffa, just speciellt under dessa dagar då mitt liv består av i princip Specialagent Oso, kladdiga fingrar och brottningsmatcher mot fem-åringar, att jag blir lite lätt uttråkad. I de stunderna brukar jag längta efter kvällen. Jag har börjat med att varje morgon väcka barnen kl. 5.30, vilket gör att de lägger sig 18.30, helt underbart! De här kvällarna brukar jag spendera på olika sätt. Ibland utför jag någon hushållssyssla, vilket jag tycker är rätt kul och rogivande. Men oftast kollar jag o Ayman på teve eller film. Mitt problem är dock att jag tycker inte att det är supermysigt precis, att kolla på film utan någotmgott att äta. Med gott menar jag INTE typ fruktsallad eller nötter, utan godis eller glass. Jag har för länge sedan insett att jag är en sockermissbrukare men jag vet också av erfarenhet att jag kan bli av med suget på några veckor, det har jag nämligen gjort förut. Men idag har jag kommit till insikten att NU, inte är rätt tidpunkt att bli av med mitt sockersug. Jag tänkte nämligen ha börjat sluta med socker idag. Men när tristessen kommer så kommer även socker-suget. Likt en påtänd blodhund rusar jag genom huset för att få nos på någon hemlig godis-gömma (fast någon sådan måste jag faktiskt till mitt försvar säga att jag inte har), när jag inser att det inte finns något gott överhuvudtaget att äta så hittar jag en tub Ohoj- sås i kylen som jag börjar smutta på. Efter en sekund inser jag att det faktiskt inte är gott att ära BARA Ohoj- sås varpå jag lägger tillbaka den och lunkar tillbaka till soffan. Barnen är ovetandes om vad som försiggår och plötsligt studsar Isaam lyckligt upp från mattan och visar mig en gelé- colaflaska som han raskt stoppar i munnen. Han hade alltså hittat den någonstans långt ner i rya- mattan. Snabbt som attan hoppar jag ner på mattan och börjar dra händerna genom dem, men det verkar inte vara något större utbud på fler godiset i mattan. Till barnen sa jag dock att jag försökte kamma luggen på mattan så att den skulle se prydlig ut. Det köpte de, eftersom vi igår kollade på ett avsnitt av "How clean is your house" och de gjorde precis så. Men det retar mig, att Isaam, som inte ens var ute efter någon godis, bara på måfå hittade godsaker, endast genom att ligga på mattan. I vilket fall som helst, om jag inte har de där kvällarna att se fram emot, när jag ligger där under fyra barn som brottar ner mig (haha Amira brottas mest av alla) så blir det lite för mycket på en gång. Man kan faktiskt inte kräva av mig att jag ska vänja mig av vid socker, människor och utevistelse på samma gång. Och ingen behöver oroa sig för mig, jag KAN som sagt bli av med mitt socker-sug och det brukar gå ganska fort. Och barnen blir inte matade med socker eftersom de går och lägger sig så tidigt. En win-win situation!

Konstigt att jag inte skrivit på ett tag, för här har hänt grejer! Jag blir så ivrig nu när jag ska skriva ner allt så jag måste nog ta det i punktform. 1. Mohammed har börjat äta! Lyckan går inte att beskriva Mashallah! Första gången han verkligen chockade mig med sitt matintag var på Aydahs födelsedag, hemma hos mamma och pappa. Mohammed satte i sig en hel tårtbotten! Sen dess äter han en portion gröt till frukost varje dag och sedan någon puré till lunch. Knappen är dock ändå välbehövlig eftersom han måste få i sig 900 ml per dag och det han äter själv kommer inte i närheten av den mängden. 2. Mohammed kan sätta sig upp själv! Det är hur gulligt som helst, han lägger sig på mage och sedan reser han sig uppåt. Styrkan i benen går sakta men säkert framåt, med betoning på sakta. Träning träning träning är det som gäller. Något som det inte finns överdrivet mycket tid till nu när barnen är hemma allihopa men vi försöker så gott det går. 3. Min gullunge Aydah har blivit 5 år. Det blev en fantastisk födelsedag även om vi inte kunde träffa så många, vi var hemma hos föräldrarna och åt mat och tårta, Aydah fick öppna sina presenter såklart. Hon fick bland annat (som ni redan vet hehe) Lego Friends- huset, ett annat set med hästtransport, pennställ med färgpennor och rosa lego:) Det som imponerade mig var att Aydah hade sagt redan från dagen innan att hon ville öppna sina paket efter att vi ätit mat och tårta. Jag trodde att hon skulle ändra sig när hon väl såg paketen men det gjorde hon inte, hon orkade hålla sig. Osso var dock mer hysterisk, även han fick två paket och han var ganska het på gröten om man säger så. Att Mohammeds operation är uppskjuten har väl de flesta hört vid det här laget, om inte annars så hör man det nu. Egentligen skulle vi ha varit i Lund just nu och operationen skulle ha varit imorgon. Jag kan inte ens föreställa mig hur hysterisk jag skulle ha varit just nu. Nu blir det några veckors extra väntande. Det känns väldigt splittrat, man vill åka dit så fort som möjligt och samtidigt vill man skjuta upp det så länge det går. Men eftersom vi vet att det ska ske inom en snar framtid så känns det bäst om det blir så snart som möjligt för då slipper man den här olidliga oron. På det sättet känns det skönt att det är så otroligt full rulle hela dagarna för man hinner inte tänka eller känna. Jag försöker hålla mig sysselsatt ändå tills jag är i princip utmattad för jag har ingen lust att ligga i sängen och tänka. Speciellt inte nu när jag inte har tid hos psykologen förrän den 7 december. Tydligen är det inte bara jag som har problem:/

Som de flesta vet är jag inte alltför förtjust i Disney. Men just dessa dagar är jag ändå rätt glad för Disney- Channel.. Favoriterna just nu är självklart Specialagent Oso (gissa varför!) och Händige Manny. Denna kanal gav mig en välförtjänt sovmorgon imorse. Rutinerna har blivit helt förvridna här hemma och igår kväll somnade barnen vid 00.20 och jag vid 02.30. Detta rimmade inte så bra med att jag hade planerat att imorse väcka dem tidigt så att de skulle vara trötta på kvällen och vi skulle komma i våra rutiner igen. Min Salat-klocka väckte mig till Fajr en timme försent, alltså 7.30. Tröttheten var påtaglig kan jag säga! Men jag pallrade mig upp ändå och efter bönen så var min planering att strunta fullständigt i rutiner och gosa ner mig under täcket och återgå till min härliga sömn. Men precis när jag skulle dra täcket över mig så såg jag framför mig två olika scenarion: ett där barnen är vakna och har kuddkrig till 00.30 och jag får ingen som helst lugn och ro. Sedan ett annat betydligt trevligare scenario: där barnen somnar vid 19 och där jag och Ayman faktiskt hör varandra när vi frågar vad som hänt under dagen. Som en tapper riddare så valde jag det sistnämnda alternativet och väcktes således barnen, med löften om en förtrollande värld på Barnkanalen. Det gick faktiskt över förväntan, Isaam var som vanligt på bra morgonhumör och Aydah såg- hör och häpna- inte ut som att hon ville klösa mig över hela ansiktet. Sen dess har de så vitt jag vet hållit sig vakna. Observera att jag inte är säker, till historien hör nämligen att jag i förrgår drog in barnens madrasser i vardagsrummet och där har vi sovit i två dagar. Detta gjorde att jag kunde sova vidare medan barnen var vakna men ändå ha rätt så bra kontroll . Supermysigt! Nu hoppas jag på att de somnar ikväll också. I såna fall ska jag sitta i soffan och titta ner på barnen när de sover och säga Alhamdulillah för mina fantastiska barn MASHALLAH. Kod till dem som inte förstår vad jag skriver: Alhamdulillah: säger man när man är tacksam för nåt, tex "mina barn är friska Alhamdulillah". Mashallah: säger man när man benämner något/någon i positiv bemärkelse, tex "mina barn är så söta Mashallah". Subhanallah: säger man när något är lite underligt (gärna om någon kommer med bättre förklaring) tex "Sverigedemokraterna kom in i riksdagen Subhanallah".

Jag läste upp mitt senaste inlägg för Aydah och då blev hon väldigt upprörd över att jag skrivit att jag inte kom ihåg vad hon hade önskat för sång på sångsamlingen. Så jag lovade att skriva det här. Hon önskade sig ju nämligen helt riktigt en sång om smörgåsar och lampor. Till detta gjorde hon även tecknet för lampa så det blev en riktigt lyckad sång.

Om en försäljare hade knackat på hos oss idag så hade han antagligen tänkt att han kommit hem till en religiös ledare inom Hari Krishna. Idag har Mohammed nämligen upptäckt att vi har en tamburin hemma. Detta till hans såklart stora förtjusning, och Amiras stora förtret, eftersom han lyckas slå henne i huvudet med den lite då och då. Till slut fick jag flytta Amira lite annars hade hon väl åkt på huvudvärk. Även vi andra har haft roligt med tamburinen. I ett försök att få vistelsen här hemma att bli något mer pedagogisk så ställde jag till med sångsamling här på mattorna i vardagsrummet. Amira låg och sov men de andra tre deltog gladeligen och det gick faktiskt riktigt bra. Vi inledde med att presentera oss för varandra genom att säga vad vi heter och till etta trumma ett slag på tamburinen för varje stavelse. Efter detta sjöng vi välkomstsången och jag misstänker att Mohammed kände igen att det var den vi brukar sjunga på Tittut för han såg extremt road ut. Efter detta fick barnen önska vad de ville sjunga. Isaam önskade en sång som skulle handla om curry-pasta så det fick jag allt hitta på. Aydah minns jag inte vad hon önskade men hon var föga imponerad över vad jag hade komponerat ihop om curry-pastan så hon bad att få stå för sin sång själv. Efter detta urartade sång-samlingen någons när Isaam la sig på Mohammed. Men detta blev huvudpunkten under hela dagen för mycket roligare än så blev det inte. Däremot har vi haft väldigt mysigt. Vi har läst "Castor snickrar" och så Aydahs favoritbok, en som handlar om hjärtfel. Nu ska vi gosa lite mer och vänta på att Ayman kommer hem. PS. Jag har köpt Lego Friends till lAydah i födelsedagspresent, det näst största paketet, "Olivias hus". Jag vet ärligt talat inte vem som kommer bli gladast för detta. Jag ser så extremt mycket fram emot till på tisdag då hon ska öppna paketet och vi ska få bygga ihop och leka med huset. Jag har frågat Aydah vad hon önskar sig och då har hon svarat bland annat en"en rosa skateboard", en "Rapunzel-klänning" (vad nu i hela fridens namn det är för något) och typ Barbiehäst och vagn. Jag frågade då om hon inte önskar sig ett Lego-hus. "Jo det kan jag väl önska mig sa hon" med en inte alltför uppenbar upprymdhet. Men efter att vi har kollat på huset på Internet så säger hon självmant att hon önskar sig det. Då säger jag att det är en väldigt fin present och en sån kan man kanske inte vänta sig att få. För att få upp överraskningen lite.

Idag är det Inshallah precis tre veckor kvar tills vi åker till Lund. Tidigare tänkte jag att det skulle vara så jobbigt, de här veckorna när barnen ska vara hemma från förskolan. Och även om det var en hel del dispyter idag, främst mellan Aydah och Isaam, så har jag känt mig riktigt tillfreds. Jag har alla barnen hos mig, vi har ett hem som vi trivs i och en man/pappa som kommer hem på eftermiddagen. Tror ärligt talat att de här tre veckorna kommer flyga förbi. Vet inte vad jag tycker om det. Kan ju inte veta förrän jag vet hur det går med operationen. Huvudpersonen för det sistnämnda är som vanligt en riktig liten charmis. Man märker att han förstår mer och mer och han har till och med börjat intressera för att äta. Mannafrutti är den stora favoriten och likaså mango/bananpure. Motoriken utvecklas också,mycket sakta med säkert. Behöver jag säga att jag uppskattar att Amira utvecklas utan att man gör något alls? Men det gör inte Mohammed, han behöver mycket träning och stimulans, och det försöker jag ge till honom. Framförallt stimulans får han också en rejäl dos av av de andra barnen, och de ser det ju inte som någon träning men det blir det på ett sätt. Fast när jag tränar med honom så blir det kanske lite mer medvetet. Teckenspråk har jag fortfarande lite dåligt samvete, vi använder oss ett kanske ett tiotal tecken. Och fastän jag inte tycker att man ska jämföra sig med folk så tröstar jag mig lite i hemlighet med att flera som jag känner eller läser om, också verkar ta det rätt lugnt på den fronten än så länge. Men snart, väldigt snart, måste vi utan tvekan utveckla oss kraftigt när det gäller just tecken. Nog om oss, nu ska jag äta lite ris med kyckling i currysås, haha det är definitivt min favoritmat. Eller allt som innehåller curry gillar jag. Jag ska njuta av lugnet nu när alla utom jag själv ligger och sover. Imorgon väntar ens tur till förskolan för utdelning av fina skålar med godis inpackade i sådant där genomskinligt presentpapper. Iden fick jag av min syster som gav en sådan till sitt barns fröken. Dessa är rejält mycket mindre än hennes var men ändå rätt lyxiga tycker jag. Efter det kanske vi går till parken, det beror på vädret. På onsdag väntar både läkarkontroll i Liljeholmen för Mohammed och sedan öronkontroll i Solna. Och under dessa dagar finns konstant en viss spänning (den härliga sorten) underliggandes, eftersom en mycket nära väninna ska få barn när som helst Inshallah. Spännande!!

Ja igår var det alltså dags för kalas. Jag var typ lika nervös som jag antagligen skulle vara om jag skulle föreläsa för 500 personer. Eller nästan iaf. Men det gick över förväntan! Som tur var hade jag mina systerdöttrar här som höll ställningarna med barnen, anordnade lekar och sådant. Då kändes det lite lugnare. Föräldrarna hade också väldigt trevligt. Ja så det var det, idag är jag fortfarande utmattad så jag och barnen chillar i sofforna, eller de på golvet rättare sagt. Vi satt nyss och kollade på Scary movie 3, och eftersom barnen skrattade så tänkte jag nog att den inte var för otäck för dem, det är ju trots allt en komedi. Men på slutet, när det är ett gammalt lik med långt svart hår som håller fast en pojke, så såg Aydah rejält skrämd ut och så började hon gråta och skrek till flickan att släppa pojken. Och det gjorde hon ju. När filmen precis hade slutat så tittade Isaam på mig (fast hade mest kollat på iPaden) och fick bara ur sig "mamma den här filmen är ju skitläskig" varpå han också började gråta. Då fick jag allt lite dåligt samvete. Nu vill jag bara poängtera att Isaam INTE brukar säga "skitläskig", så white trashig är jag faktiskt inte. Och några fler Scary movie blir det nog inte för oss, inte när barnen är med iaf. Nu kollar vi på Specialagent Oso (!) istället.

Jag ber här officiellt min väninna Karima att undersöka varför det inte blir styckesindelning när jag skriver på bloggen. Snart hackar jag hela blogg.se

Gick nyss in på min blogg på familjeliv och läste och jag verkade verkligen deppig. Inte så konstigt i för sig. Tänk att nånting som jag trodde skulle bli så dåligt blev så bra (dock med en hel del oro). Så här hade jag skrivit: "Jag känner att det händer otroligt mycket i livet just nu och oavsett vad som händer vill jag om några år ha något att titta tillbaks då, när kanske minnena bleknar lite. Så här ska jag försöka skriva mest för min egen skull men det är ju alltid kul om någon annan blir inspirerad. Nu är jag gravid i vecka 20. Måndagen den tredje januari 2011 var vi på rutinultraljud. Något jag med spänning väntat på ända sen jag såg det där plusset på graviditetstestet. In i det sista har jag tänkt att inte fråga om könet. Men några dagar innan bestämde jag mig för att fråga iaf. Annars skulle ju inte ultraljudet bjuda på något spännande. För frisk skulle ju min bebis vara, något annat kunde jag inte tänka mig. Jag var faktiskt inte det minsta orolig för att det skulle vara fel.. så fel man kunde ha. Till en början gick ultraljudet bra. Allting såg bra ut, men när hon skulle kolla hjärtat så tog hon väldigt lång tid på sig. Jag reagerade inte över det först men till slut blev jag nervös. Till sist sa hon "jag är inte riktigt nöjd med hur fostrets hjärta ser ut. Jag vill att en läkare tittar på det här." En blixt slog ner i mitt huvud. Vadå vad är det för fel, frågar jag. Hon säger att hon tycker ena halvan av hjärtat är mindre än det andra. Jag märker att min man skruvar på sig. Han säger till henne att han inte vill att hans fru ska bli orolig eftersom hon inte kan sova då. Kvinnan säger att hon förstår men att hon ju ändå måste säga vad hon ser. Sen fortsätter hon undersökningen och allting annat ser bra ut. Jag fråga om man kan se Downs syndrom men det kan man inte säger hon. I alla hast visar hon bild på barnet mellan benen och jag ser till och med själv att det är en liten pojke. Men det känns inte speciellt intressant eller viktigt just då. Vi får en tid till läkaren på onsdagen, 19.30. Efter litet samtal är vi klara. Jag gick inte därifrån med den känsla som jag önskade. Tisdagen gick förvånansvärt fort, under förmiddagen ringde min underbara barnmorska och sa att jag fått en tid på Huddinge sjukhus på morgonen. Men jag kunde behålla min tid till den första läkaren om jag ville ha den också. Varken jag eller Ayman var speciellt oroliga. På ultraljud med Aida hade de sagt att hon hade för litet huvud och vi fick komma på flera uppföljningsultraljud. Det visade sig vara ingenting, som tur är. Vi trodde att det skulle bli samma sak nu. Onsdagen kom och vi var övertygade om att det skulle bli ett snabbt besök där de bara skulle konstatera att allting var bra. Vi skaffade inte ens barnvakt, Ayman skulle stanna utanför med barnen. Det var ett stort misstag förstod jag efteråt. Iaf så var läkarna inkallade på en akut förlossning så jag fick sitta och vänta i två och en halv timme. Till slut fick jag komma in till en väldigt trevlig läkare. Jag fick lägga mig direkt och han började titta. Jag var väldigt lugn, trodde inte det fanns en risk att något var fel. Snacka om naivt. Men jag såg direkt när han kom till hjärtat att allt inte alls var bra. Det kom in en barnmorska och frågade nåt, och då svarade läkaren att det kan jag inte göra nu, det här kommer att ta tid. Jag frågade om det var något fel. Då sa han att "ja, det här hjärtat är helt missbildat tror jag. Det ser inte alls ut som det ska". Han visar och förklarar lite på skärmen. Efter ett tag börjar jag gråta och sätter händerna framför ansiktet. Han medhåller beklagande och säger att vi ska göra ett fostervattenprov. Det har jag alltid varit rädd för, verkar obehagligt att stoppa in en lång nål i magen. Men det var inte alls farligt, enklare än ett blodprov. De ska skicka in provet på snabbsvar. Jag får komma ner och sitta på soffan där jag fortsätter gråta. Läkaren är inte en sån där känslokall typ som man läst om utan var faktiskt stöttande. Han försökte lugna mig med att det iaf var positivt att det här kunde ha hänt vem som helst, det kunde lika gärna ha hänt grannen. Det var bara otur, speciellt eftersom jag bara är 27 år. Otur eller inte, nu har det drabbat mig iaf. han skrev lite och skickade remiss tll Astrid Lindgrens barnkardiolog. Under tiden ringde Ayman och frågade hur det hade gått, om jag fått komma in till läkaren än. Under tiden i väntrummet hade jag sagt åt honom att åka hem med barnen för det här verkade ta tid. Jag försökte låta lugn och säga åt honom att jag skulle berätta när han kom så att han inte skulle bli orolig och kanske köra av vägen eller nåt. Men det gick inte. Jag hulkade hysteriskt fram att det inte hade gått bra. Han ställde tusen frågor men jag fick bara fram "kom och hämta mig", Till slut följde mig läkaren ut till disken och en snäll barnmorska gav mig ett nummer jag skulle ringa när jag varit på hjärtkollen. Under tiden började jag gråta och en gravid kvinna i väntrummet som säkert skulle in till doktorn efter mig, för hon hade suttit och väntat lika länge som jag, tittade oroligt på mig tillsammans med en kvinna som måste ha varit hennes mamma. När jag fått numret så hälsade doktorn adjö och jag gick. Ayman ringde och sa att han stod på parkeringen och skulle komma upp nu med barnen men jag sa att jag skulle komma ner. Nu efteråt förstår jag inte hur han hann komma så snabbt. Han måste ha kört som en galning. Det var skönt att komma till bilen. Jag fortsatte gråta och förklarade för honom. Sen kom vi hem och jag minns faktiskt inte vad vi gjorde. Jag satt som i en dimma, tror att jag bara grät och hade typ panik eller nåt. På kvällen gick vi till den andra läkaren. Han sa i princip samma sak. Torsdagen gick. På fredagen ringde jag till Huddinge och frågade om mitt testsvar kommit. Det hade det. Det visade att barnet har Downs syndrom. Jag minns inte vad jag tänkte. Jag kunde kontrollera mig under samtalet. Sen började jag såklart gråta. Timmarna gick jag grät mest. Till slut började också Ayman att gråta vilket är väldigt ovanligt. Ganska fort kom vi fram till att vi inte skulle göra abort. Ayman sa att han älskar sitt barn även om det bara skulle vara ett ben som kom ut. jag tänkte mycket på om jag skulle klara att ta hand om detta barn. Men insåg snabbt att jag skulle bli tvungen. Jag aborterar inte mitt eget barn var det enda jag kunde tänka. Nej nu orkar inte jag skriva mer blir helt utmattad. Det är första gången jag går igenom det här sedan det hände.