jagochmohammed

Till sist lägger jag in en bild som Ayman mms:ade när jag var på väg hem från begravningsplatsen. Den fick mig att ändå känna hopp om livet. 

Nu ligger det någon bredvid pappa även på andra sidan, eller rättare sagt det ska nog läggas ner någon där, för ett hål är uppgrävt och det ligger plankor över. må Gud underlätta för dem som snart ska begrava sin anhörig, det är inte lätt.

Jag insåg ju att det nog inte skulle bli möjligt att ligga bredvid pappa för då skulle jag behöva möta döden illa kvickt och det vill jag ju faktiskt inte. Ändå känns det lite jobbigt. Nu är det liksom kört. Fast ändå känns det bra på något sätt, att det ligger någon på varje sida om pappa. Han gillade ju sällskap. Hoppas bara de inte ska ha begravning idag efter Duhr för det är ju snart och nu fullkomligt öser det ner. Det är okej att sitta här i bilen men jag vill åtminstone lyckas smita ut en liten stund.

När småbarnen gått och lagt sig så gjorde jag, Aydah och Isaam, våra egna studsbollar. Det var mysigt och under tiden höll jag på tvätta tyget till min Bugaboo. Jag står bara inte ut med den där förbenade vagnen så nu tänker jag försöka sälja den. Jag saknar min gamla City Select, även om den är mycket trögare att köra så slipper man bli irriterad hela tiden för att barnen till exempel drar av suffletterna eller öppnar spännena till teleskophandtaget. Som tur var har vi den ju kvar, den ligger på vinden. 

Imorrn ska jag bedömning vid specialistmödravården i Huddinge. Min förhoppning är att de säger att jag verkar redo för förlossning och därför får sättas igång på torsdag Inshallah. Min inte så höga förhoppning är att de säger att vi ska avvakta. Det skulle kännas mindre kul eftersom min syster kommer från Vetlanda på torsdag Inshallah och mina systrar och mamma o systerdöttrar skulle vara här hemma hos oss när vi är på förlossningen. Aydah ser fram emot myskväll med dem Inshallah. Vi får helt enkelt se hur det blir. 

Imorgon efter bedömningen tänker jag åka till gravplatsen. Jag var där i söndags och då kändes det otroligt overkligt, likaså när jag läste pappas annons i tidningen dagen därpå. Just annonsen kändes nog konstigast av allt, jag tänkte flera gånger att det måste vara nåt typ av dåligt skämt. Min pappa i en dödsannons? Det stämmer verkligen inte men tyvärr så gör det ju det. 

Jag ska börja med ett album om min pappa. Som någon sorts långtidsterapi. Det kommer bli bra för mig, jag älskar att fly in i de där fotoalbumen. Det retar mig nåt otroligt dock, att jag nästan aldrig kollade i dem tillsammans med pappa. 

Iaf så började dagen med att Ayman, Aydah och Isaam gick till moskén.  Sen hade de åkt till Toysrus och fått välja varsin present och varsin till Mohammed och Amira. Aydah valde en Doctor McStuffins-docka och Isaam en Batman-dräkt. Till Amira valde de en My Little Pony-utklädningsklänning och till Mohammed en prinsess-sparkbil. Den sistnämnda presenten blev nog populärast bland småbarnen, det har varit vilda slagsmål om den både under förmiddagen och nu under kvällen. Iaf så fick Ayman och Isaam åka och lämna tillbaks Batman-dräkten eftersom den var alldeles för liten. Någon större fanns tydligen inte så Isaam hade fått en 79 cm hög Darth Vader istället. När de kom hem igen så pratade vi med Aymans familj i Gaza, man kunde se dem på bild och de kunde se oss. Jag var inte i mitt esse precis men jag fick fram några hälsningsfraser iaf och det var väldigt kul att se dem. 

Vi åkte sen till Heron City och där träffade vi min mamma och mina systerdöttrar. Vi åt på Pizza Hut och sen åkte vi till Hågelbyparken där vi träffade Aymans bror, min svägerska, hennes syster och mamma plus deras familjer. När vi kom satt de där vid några bord i parken och hade dukat upp med dricka och bakelser. Det hela blev faktiskt en väldigt trevlig stund och i korta stunder tänkte jag inte alls på att pappa inte var med. Vi tjejer satt dessutom ganska länge utan männen och så hade det nog varit annars också. Att han inte var med blev inte lika påtagligt då även om det alltid fanns där någonstans i tankarna. Barnen lekte och hade jätteroligt Alhamdulillah. Sen ville Aydah och Isaam följa med mormor och systerdöttrarna hem, vilket de fick. Där hade de fått fler presenter och under tiden Isaam byggde med sin present hade han sagt, "tack för presenten mormor", berättade min systerdotter på sms. Jag smsade då tillbaks att hon skulle säga att presenterna var från morfar också. Sen smsade hon att när hon hade sagt det så hade Isaam sagt "tack för presenten morfar". Det sprängde på något sätt mitt hjärta i tusen bitar men samtidigt kändes det bra. Morfar blir inte bortglömd❤ Nu är vi här hemma och Ayman håller på fixar någon kyckling i ugn. Eid blev definitivt inte som jag tänkt mig vid Ramadans början, aldrig kunde jag föreställa mig att min pappa inte skulle vara hos oss. Ändå blev dagen ganska mysig och jag tror att pappa skulle vara glad att vi som var hemma var tillsammans och att vi ändå kände någon sorts glädje. Även om glädjen aldrig blir det som den var.

När åskandet hade gått över så ställde jag mig och diskade en stund. Jag tände inga lampor, det mörka som kom av vädret kändes ändå lugnande på något sätt. Sen satte det fart med busvädret igen och den här gången satt vi alla i soffan. Nu har det lugnat ner sig.

Min bästa kompis tipsade mig om Madeleine Ilmrud, hon som varit med i Familjen Annorlunda. Jag har läst hennes blogg förut men hade ingen aning om att hennes pappa dog i cancer under tiden Madeleine var gravid. Hon skrev så fint om det och en grej kände jag mig verkligen igen i- att man inte längre är rädd för döden. Jag har alltid känt extremt obehag inför att ligga i en grav, det gör jag inte alls längre. Döden känns verkligen inte som nåt skrämmande. Det enda som känns skrämmande är om jag skulle dö av någon sjukdom eller olycka, medan barnen fortfarande är små. Mest för deras skull, det vill jag inte att de ska behöva vara med om. 

Idag var vi och badade i Bredäng. Det var inte alls trevligt, åtminstone inte mot slutet. Då började jag tänka på när jag var liten och var på samma badplats med min pappa och då började såklart tårarna att rinna där på en liten väg i skogen. Jag ville bara åka hem, till huset som pappa byggt och som jag älskar så mycket. Om jag gillade det här huset förut så kan man nog säga att jag älskar det ofantligt mycket efter att pappa lämnade oss. Jag minns att samma natt som pappa dog och vi kom hem, skulle jag gå av bilen och gå in i huset. Istället började jag gå längs med den stora gropen för att komma fram till pappas mish-mish-träd. Jag hade nog inte grepp och varken rum eller tid men som tur var sprang Ayman halvt hysteriskt efter och tog tag i mig och frågade var jag skulle. När jag svarade att jag skulle till pappas träd så sa han att allt det här som finns här är ju byggt av din pappa, det var inte bara trädet som han älskade. Det kändes bra och när han hade lett mig in i huset så gick jag runt och kände på valven och väggarna och sen gick jag ut på balkongen och drog händerna längs det skrovliga teglet. Pappa var så stolt över teglet och att den svenska ambassaden i Ryssland var byggt med likadant tegel. Varför uppskattade jag inte det pratet mer, varför visade jag inte mer intresse? Åh om jag bara åtminstone kunde ringa min pappa en sista gång.

Iaf åkte vi till Skärholmen efter badet och åt. Ayman fastade ju så han köpte lite kött och vattenmelon under tiden och Amira sov så det blev en lugn middag. Inte var det trevligt för det dock. Jag vill aldrig mer åka till Skärholmen, eller nåt annat köpcentrum eller stan för den delen heller. Jag vantrivdes verkligen bland alla människor och framförallt blev jag avundsjuk när jag såg hur sorglösa och lyckliga de verkade vara. Det är inte det att jag inte unnar andra människor att vara lyckliga, det har jag också varit, just nu vill jag dock omge mig med människor som går eller nån gång har gått igenom samma sak som jag. Men vad vet jag, det finns inget som säger att de personer som jag såg skrattandes i centrum, inte själva har förlorat sin pappa. De har kanske dock bara kommit längre i sin process? Fast samma person som man var innan tvivlar jag på att man blir.

Sen åkte vi hem igen och så åt vi vattenmelon. Sen tog Ayman med sig Aydah, Oso o Amira för att fixa nåt med däcken på bilen. Hamdo klättrade upp på bordet och ner i sin matstol och satte fast sig själv där. Sen måste jag ha somnat för jag vaknade av att Ayman ringde och frågade om vi skulle åka till ett annat bad istället. Det gjorde vi, eller rättare sagt vi letade runt efter nåt bad i Södertälje som han kände till som tydligen skulle vara så fint. Det gick inte så bra att hitta dock eftersom han inte mindes vägen riktigt. Till slut hittade vi iaf nån typ av strand men då hade klockan redan hunnit bli över 21. När vi kom dit så satt det mängder av syrianer i olika små grupper, de åt och rökte vattenpipa och barnen lekte. Först var det lite skrämmande tyckte jag eftersom vi inte riktigt passade in i sällskapet om man säger så. Sen kände jag snarare att det var lite mysigt och barnen verkade trivas. Jag tänkte på hur mysigt det skulle vara om pappa hade varit med.

Flera gånger varje dag så tänker jag att det kanske bara är en mardröm ändå. Drömmar brukar ju dock inte vara såhär långa. Det är bara att allt fortfarande känns så overkligt.

Min saknad efter pappa är i princip obeskrivbar, men säkert inte ofattbar för den som gått igenom nåt liknande. Det enda som hjälper mig något är att läsa om andra som varit i samma situation. Ikväll hittade jag en tråd på Familjeliv, startad av en tjej som precis som jag förlorade sin 73-åriga pappa i en massiv hjärnblödning. Det var flera som skrev i tråden, alla med olika erfarenheter men med något gemensamt: de hade alla förlorat en nära anhörig. De flesta som skrev  hade förlorat den anhöriga väldigt hastigt. Det blir så svårt att förstå. Först skulle man förstå att ens pappa var väldigt svårt sjuk och enligt läkarna skulle han inte överleva. Hoppet var dock definitivt det sista som lämnade mig. Sedan skulle man förstå att ens pappa lämnat en. Det jobbar jag fortfarande med. Sen igår känns det bara värre och värre dock så jag antar att jag kanske börja komma ut chock-fasen och in i nästa. De kan tydligen flyta ihop sådär.

En sak är säker: jag har nog aldrig tänkt så mycket i hela mitt liv. Eller rättare sagt, tänkt så intensivt. Alla våra minnen, från de allra första minnena jag har till de allra sista. Tänkt på den där sista dagen som var så himla trevlig och fin och vilken helt otroligt tur det var att min syster var där, dels för att de då hann ses och dels för att jag då åkte till mina föräldrar på fredagen istället för på lördagen, tack Gud för det. Jag tänker på de där långa men samtidigt sammansvetsande dagarna på sjukhuset och ljudet av min syster som sprang i korridoren. Hur jag bara hann be en snabb bön till Gud om att det inte skulle vara ljudet av en människa som sprang och när jag insåg att det var det, att det inte skulle vara någon av mina systrar. Hur jag sen sprang det snabbaste jag kunde genom korridoren och runt hörnet, i mitten av några sköterskor som stod utanför rummet och som skingrade sig när de såg mig komma. Fipplandet med mobilen för att få på Koranen samtidigt som jag knappt kunde andas. Resten försöker jag undvika att tänka på än så länge. Det var min syster som till slut fick säga åt mig att komma och sätta mig bredvid pappa och när jag väl hade gjort det så ville jag aldrig gå därifrån. En lukt kunde man tydligen inte spara, det hade jag googlat under samma kväll. Känslan av en kram kan man ju spara men bara inom sig. Allt känns fortfarande så otroligt overkligt.

Vi systrar och mamma hade fått varsin kopia av ett brev som grannarna hade skrivit. Brevet innehöll ett antal minnen som de hade utav pappa. Det var det bästa, och det värsta, brevet jag läst i mitt liv. Det gav mig en annan sida av bilden av pappa. Han var en hjälte och förebild för ett barn även utanför familjen. Brevet fick mig att ifrågasätta om jag överhuvudtaget skulle klara detta. 

Resten av kvällen blev rent utav ångestladdad. Den här bubblan som jag ofta känt att jag gått i börjar mer och mer spräckas. Snart är jag tvungen att till 100 % förstå att det här händer på riktigt. Jag och Isaam kollade på en Karlsson på taket-film men till slut orkade jag inte se mer. Vi har sett det den så många gånger medan pappa levde så jag orkade inte. Vi läste ett Pettsson- bok istället och sen byggde vi med smålego. Efter det sommade vi i soffan framför Smurfarna. Ayman har varit i moskén på Tarawih-bön, vilket jag är väldigt glad för. Han gör duua för pappa och för sin egen också. 

Det här med att uppleva något som känns som en mardröm och som man bara vill vakna upp ifrån, har fått en helt ny innebörd för mig. Det är verkligen så det känns. Ibland tänker jag på riktigt att det verkligen är en riktigt riktigt jobbig dröm som verkligen drar ut på tiden, snart kommer jag vakna och allt blir bra igen. Denna känsla håller ju bara i sig under någon sekund.  Jag är fullt medveten om att det inte är någon dröm men det är bara för overkligt och hemskt för att kunna tro är verklighet.

Att plötsligt försöka förstå att en person som man levt med i hela sitt liv, plötsligt är borta, är lite för mycket för att ta in. Jag väntar på att min pappa ska knacka på dörren och stå där utanför med en vattenmelon eller något annat gott. 

Idag var vi på en gård i Huddinge. Där var båda systrarna och alla barn, min faster o kusinerna med familj och såklart min mamma. Nu känns det helt konstigt att skriva "mamma". Min mamma ska ju inte vara ensam, hon hör ju ihop med min pappa och de är ju alltid tillsammans. I andra familjer kan det vara så att mamman är ensam, antingen änka eller frånskild, men i vår familj ska det ju inte vara så. 

Hur som helst så var det väldigt trevligt på den här gården, barnen badade och lekte. Hade allt varit som vanligt så hade det varit en helt perfekt sommardag, knappast kan det bli bättre. Nu kändes det mesta bara hemskt och tragiskt. Jag tror inte bara det var jag som kände mig ledsen, eller jag vet att det inte var så. Vi glömmer inte här underbara pappa och morfar❤ 

Jag träffade min kusins nya barn också, han var helt underbart bedårande Mashallah. Vi pratade en del om min igångsättning men på nåt sätt satt jag där och kände att jag inte riktigt är på det klara med att jag snart ska ha ett eget litet spädbarn Inshallah. Hade livet varit som vanligt nu så vet jag exakt hur jag skulle ha betett mig. Jag skulle varit på bra humör, varvat shopping för baby i Skärholmen med besök hos mina föräldrar och kanske hängt hos min kompis som jag för övrigt saknar. Tagit vara på den sista gravida tiden. Den här sommaren blev så otroligt mycket, inte alls som den skulle bli. Allt är skrivet och så, men i min hjärna är det verkligen ingenting som stämmer. Jag hänger inte riktigt med. Har märkt att det hjälper att sysselsätta sig med nåt, min projekt är att rejält minska antalet prylar i mitt hem. För nån månad sen var jag med mina föräldrar och alla barnen i stan. De hade varit på bio och sen sågs vi på Drottninggatan. Jag gav som förslag att de skulle gå hem till sig med barnen så att jag kunde kolla lite i affärer medan pappa tyckte att vi skulle gå hem tillsammans och umgås istället. Som vanligt fick jävla jag som jag ville. Det var inte länge jag kollade i affärer och vi umgicks och hade jättemysigt när jag kom hem till dem sen men ändå. Jag la min tid på att gå runt och leta efter saker som jag egentligen inte behövde och som heller inte gör mig lycklig förutom kanske en kort stund. Istället för att gå hem, sitta med min familj, ta vara på tiden med dem och kanske sitta bredvid min pappa i soffan framför fönstret. Jag blir så förbannad på mig själv när jag tänker på det här, samtidigt vet jag att sånt är livet. Man lever inte alltid exakt som man borde. 

Min högsta önskan är att åtminstone få drömma om min pappa. Det skulle vara underbart och jag är övertygad om att jag får göra det snart. Att allt som händer är en verklighetstrogen mardröm har jag gett upp. Jag inser att det sker på riktigt, men om jag verkligen förstått att min pappa är borta, vet jag inte riktigt. 

Idag var vi på den islamiska delen av Skogskyrkogården för att promenera runt lite och titta på olika gravstenar. Vid flera tillfällen så förstod jag inte riktigt vad vi gjorde där. Varför var inte min pappa med, varför gick vi runt bland okända människors gravar? Vad gjorde vi överhuvudtaget på en kyrkogård? Det hör inte till vanligheterna när det kommer till val av aktivitet, att åka till en gravplats. Om inte någon har dött. Som min pappa har gjort. Han har dött och hans kropp ligger i en kista under jorden. Igår kväll fick jag nästintill panik över att min pappa låg där. Det var första natten någonsin som min pappa låg under jord, istället för i sin varma säng. Jag grät och halvskrek och minns att jag drog fötterna längs med varandra upp och ner så hårt jag kunde. Ayman läste Al Fatiha och upprepade att det ju bara är hans kropp som ligger där. Till slut var jag så utmattad så jag somnade. 

Ibland tror jag fortfarande att jag är i chockfasen. Jag förstår inte hur någon kan dö så fort. Under kvällen har Ayman varit på Tarawih och Aydah ville leka frisörsalong. Det var inte så avancerat, jag kunde bara ligga på sängen så fixade hon frisyrer. Under tiden googlade jag lite olika frågeställningar och hittade väldigt många som varit i samma situation. Det kändes tröstande men framförallt hjälpte det mig att förstå att sådant här faktiskt händer. Varje år drabbas till exempel 10 000 personer i Sverige av plötsligt hjärtstopp. Av dem överlever bara cirka 500. Det otäckaste är att en del av dessa är helt friska sedan innan. Ingen går säker helt enkelt. Om jag har svårt att förstå, hur känns det då för en till exempel mamma till en 20-årig son vars hjärta plötsligt bara stannar? Apropå mamma så har jag fått en helt ny syn på henne nu och insett att jag måste uppskatta all tid vi får. Inte bara med henne egentligen utan med mina systrar också. Ja hela familjen. Tyvärr är jag inte alls bra på att prata om känslor och speciellt kramig är jag inte heller. Det blir nog nåt jag får öva på om jag lever. 

Jag förstår inte hur man någonsin ska kunna vara glad efter något sådant här. Jag fattar inte att jag aldrig mer i detta liv ska krama eller prata med min pappa. Hur ska det bli när jag åker hem till mamma, hur kommer det att kännas? Vem ska skrika "HEJHEJ" när jag pratar med mamma i telefon? Vem ska spara pannkakstårta åt mig? Vem ska plantera växter med mina barn? Jag vet inte.